När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre!!)
Förra helgen var jag på 40-års kalas. De kommer ganska tätt nu - 40-års kalasen. Denna gång var det dags för min kära barndomskompis att kliva över den magiska gränsen. Två kvällar innan kalaset inser jag lite smått desperat att jag inte har skrivit något tal, eller hittat på något annat roligt som man kan förvänta sig när en barndomskamrat fyller jämnt. Lite i halvpanik snickrade jag ihop några rader, men hela tiden mycket medveten om att jag måste vara så där lagom "snäll" - jag har ju faktiskt min 40-års dag kvar. Men den kommer allt närmare och det med stormsteg!!
I huvudet på en 40-åring!
Förra året när jag fyllde år fick jag en bok av dig, ” När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” Den handlade om det sista året som ”30-någonting” – då man fortfarande har närmare till 30 än vad man har till 50.
Det här sista året som ”30-någonting” har gått fort. Jag är fortfarande kvar på ”rätt” sida (några månader till) och du har precis idag klivit över den magiska gränsen och kan numera titulera dig som 40-åring. Grattis!
Att fylla 40 kan i vissa fall ge upphov till man kliver in i någon slags kris över att man känner sig gammal. Men är det på papperet vi känner oss gamla, är det siffrorna som skrämmer? För visst är vi lika fnittriga och tokiga som när vi var 20!
Men ibland är det frågeställningar som dyker upp i huvudet: ”Ska livet inte var mer än så här?”. Man tittar sig själv i spegeln och börjar inse att det är dags att köpa dyrare och mer effektiva anti-rynk produkter för att försöka lura sig själv och omgivningen att man visst är lika pigg och fräsch som en 25-åring. Men att man förbiser den lilla bagatellen att man inte riktigt tål närmare granskning!! Och varför frågar de inte längre efter leg på systemet??
Det blir även så uppenbart att man börjar bli gammal när man prata om 20-åringar som ”ungdomar”, och när man minns tillbaka på resor man gjorde och lite chockartat inser att de inträffade för bortemot 17 - 20 år sedan!!!
Redan efter årsskiftet i år började jag inse och bli fullt övertygad om att det verkligen finns ett speciellt register som håller koll på oss ”snart 40-åringar”. Reklamen som numera dimper ner i brevlådan börjar rikta sig mot en medelålders kvinna och man får erbjudanden om prenumerationer på Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning och preparat som ska hjälpa mot stela och trötta leder, övergångsbesvär och annat som är förknippat med äldre och betydligt mognare kvinnor – inte till dig och mig. Vi är ju inte där ännu! Eller? Jo, när jag börjar känna efter så har jag lite stela knän, och visst svettas jag lite extra på nätterna!!
Men istället för att kämpa emot och få panik över situationen så väljer jag att plugga in lurarna i öronen och lyssna på Lars Winnerbäcks tänkvärda ord. Med sin trötta och lite släpiga 35-åriga stämma sjunger han: ”Är det jobbigt att bli gammal eller kul att få vara med?” Ja, det är kul att få vara med! Det är roligt, skönt och tryggt att bli 40!! För här och nu ser jag bara fördelar med att fylla 40.
· Att känna sig trygg i de beslut man fattar- där besluten grundar sig på erfarenhet, magkänsla och de drivkrafter man byggt upp och utvecklat genom åren.
· Att känna lyckan och glädje över att barnen börjar bli äldre och alla roliga saker man kan göra som familj.
· Att kunna ha råd att unna sig den där saken/resan som sätter extra krydda på livet. (men, närmare 4 000 kr för en kofta är mycket pengar!! Men ja, jag tycker att du verkligen var värd den!)
· Att fullt ut kunna utveckla sina shopaholic symptom genom att fylla skohyllan av stövlar i alla färger och former. Och kom ihåg: Det finns alltid plats för ett par stövlar till!
· Att i ett desperat försök att behålla en ungdomlig hårfärg, tillåta sig själv att spendera gigantiska summor hos frisören, som allt för ofta motsvarar ett inköp av en normalstor takbox! (nu måste jag dock fråga din make: Kör hon fortfarande frisörkvittona i dokumentförstöraren???)
· Att känna sig trygg och harmonisk i de relationer som man byggt upp under ett 40 årigt liv. Där man väljer att umgås med de vänner som verkligen är ens vänner och som ger energi, kraft och glädje.
Därför vill jag passa på att tacka dig för att vi får vara dina vänner och att vara här med dig och dela din stora dag.
Och precis som du överlämnade en bok till mig förra födelsedagen, vill även jag lämna en bok om det som komma skall:
Amelias bok om hälsa och skönhet för 50+!!
Grattis!
Julefrid, snödrivor och pistångest!!
Jag kan ibland tänka tillbaka på en speciell julafton då jag och min bror i förväg visste att vi skulle få en varsin kassettbandspelare i julklapp. Att vi dessutom hade fått löfte om att få öppna varsitt "julmorgonpaket" gjorde det inte lättare att sova den magiska natten mot julafton. 03.30 tassade jag in till min bror, som inte var sen att bli pigg och alert, för att sedan smyga ner till julgranen och hämta varsitt hårt och precis lagom stort paket för att rymma en kassettbandspelare. Väl uppe på min brors rum öppnade vi under magiska omständigheter paketen. Trots att vi redan visste innehållet kändes det upphetsande och spännanade. Det var stort! Nu skulle vi kunna spela vår egen musik på våra egna rum. Nästan som att vara vuxen! Den här dagen var väl förberedd, inget var lämnat åt slumpen och jag hade pratat med min kompis om att fixa ett kassettband som jag kunde spela direkt när paketet skulle öppnas. Musikvalet föll givetvis på The Boppers som för tillfället var stora idolerna Yes! Nu pratar vi rock för en 8-åring! Hum.... (har jag glömt att berätta att jag är uppvuxen i ett litet rock-a-billy samhälle???Okey, inget som jag kanske framhäver så där direkt) Jag kan ännu i dag de "svengelska" texterna till The Hup, Poetry in Motion och Mona Lisa. Efter en timmes musikstund i arla morgontimme lyckades vi uppmärksamma våra sovande föräldrar på att vi var vakna och vilken typ av sysselsättning vi höll på med. Tyvärr uppskattades inte riktigt denna julklapps- och musikiver, så vi fick raskt avbryta våra aktiviteter och återgå till sängen för att försöka få någon ytterligare timmes sömn. Så när våra barn idag är uppspelta inför julen och har svårt att sova kvällen innan brukar jag berätta för dem om hur det gick till när "mamma var liten"!!
Lagom till jul i år så kom äntligen snön! Fina, lätta, stjärnformade snöflingar som man nästan blir sugen att fånga på tungan, precis som när man var barn. Snödrivorna har på några dagar växt till sig rejält och det är med glädje som jag provar 4-hjulsdriften på Audin som "flyttade" hem till oss i våras. Barnen har åkt snowracer och pulka i backen bredvid huset, och slalombacken på andra sidan älven är upplyst för de skidåkare som nu på kvällen svischar nerför backen.
Helt plötsligt blir jag påmind och känner en liten knut i magen. Om exakt en månad kommer jag att sitta på planet på väg mot Bad Gastein för att tillbringa några dagar på en konferens med kunder. Jag anmälde mig gladeligen som intresserad att åka från vårt kontor. Och efter lite övervägande från högre ort så föll lotten på mig att få följa med på resan. Det var dock en sak jag "glömde" att berätta.... Att jag inte så gärna åker skidor!! En sådan liten bagatell, kan man tycka!! Så nu har jag en smula ångest men samtidigt inställningen att jag måste träna inför resan. För att få den rätta känslan har jag dock redan varit på en sportbutik och införskaffat en riktigt snygg och cool hjälm. Det är ju viktigt att det i alla fall ser bra ut!! Trots att jag mer tror på att jag kommer att svischa ner i backen som Bridget Jones! (dock ej i rosa skiddress från 80-talet!!)
Hur stor...??
Förra helgen, natten mot lördag, vaknade jag 02.20 av akuta svidande, brännande magsmärtor högt upp under bröstbenet. Så hela lördagen var jag supertrött av sömnbrist och av smärtan. Misstänkte att det var någon form av magkatarr (trots att jag aldrig tidigare har haft magkatarr så högt upp i magen). Det var ju Alla Helgona och vi hade middagsbjudning på kvällen. Som tur var så var det våra närmaste vänner som skulle komma, annars hade jag blåst av hela tillställningen. Denna gång var det alltså min tur att halvligga som en säck potatis i soffan och bara känna mig avslappnad (!!??). Tyvärr inga drinkar denna gång.
Vid middagsbordet på kvällen kunde jag inte äta en tugga, inte ens de grillade tigerräkorna som jag annars aldrig kan motstå. Istället satt jag där och hade så ont att jag blev febrig och höll på att kräkas.. Jag nappade snabbt på min väninnas erbjudande om att åka hem till dem och hämta "riktig" magkatarrmedicin då de receptfria i mitt medicinskåp inte gjorde så mycket nytta. En timme senare kunde jag vara med i matchen igen. Tyvärr var de vitlöksfrästa tigerräkorna slut för länge sedan. Men å andra sidan så kanske det inte har varit så lyckat att toppa en magkatarrmage med lite vitlök.
Tyvärr så upprepade sig historien på natten därefter och jag vilade växelvis på spikmattan för att vilseleda smärtan. Söndagen blev en lång vilodag, och jag var så trött och så klen. Orkade ingenting. Just idag hade vi även lovat att vara barnvakt till en liten söt tjej, som jag lyckades locka att vi framåt eftermiddagen skulle "vila" och titta på Pettsson och Findus. Det var jag som behövde vila. Och där låg vi i varsin ände av soffan som två strandade sälar och tittade på tecknad film.
På måndag eftermiddag fick jag ett migränanfall och fick lov att gå hem från jobbet och mörklägga i min lilla källare (ännu mörkar och ännu tystare!!). På tisdag morgon var huvudvärken borta, men istället hade jag blod i ena örat. Vad det kom ifrån är fortfarande mycket osäkert. Inte kan väl jag ha missat att trumhinnan värkt hål? Eller var jag för fullt upptagen med att ha migränhuvudvärk att jag inte märkte det?
Tisdag eftermiddag blev jag jättedålig igen och fick svidande brännande smärtor och kunde omöjligt vara kvar på jobbet. En rastlös ADHD kille skulle i detta läge framstå som en lugn och harmonisk yogainstruktör. Det fullkomligt kröp i min kropp och jag fick åter bege mig till min mörka och tysta källare. Och spikmatta! Samtidigt kände jag här någonstans att nu var det nog dags att söka hjälp. Och just här i detta ögonblick känner jag mig så otroligt tacksam att jag har förmånen att ha en privat sjukvårdsförsäkring och vet att jag snabbt kommer att få hjälp.
Och hjälp har jag fått. I form av en burk med mycket färgglada piller och en remiss till gastroskopi!!
Efter att ha googlat gastroskopi och med oro läst den information jag kommit över, inser jag att jag kommer att kräkas över den läkare som utför undersökningen. För när jag inte ens kan borsta de bakre tänderna utan att kväljas, hur ska det då gå att stoppa ner en 1 cm bred slang i halsen?? Men det kanske är en stor poäng i instruktionerna inför undersökningen: att man ska vara fastande sedan en hel evighet innan. Så alltså: inget i magen = inget att kräkas upp på undersökande läkare!!
Bättre än sex?
Vår första dag här åt vi en underbar lunch på musslor och ett obligatoriskt glas vin till maten. Av någon anledning så lyckades vi bara skriva in en förare i handlingarna för hyrbilen. Min makes! Vad synd.... Men han verkar mycket nöjd ändå. Första kvällen skulle vi även inviga det härliga uteköket som tillhör huset och stegade förväntansfullt iväg till närmaste matvaruaffär för att inventera fiskdisken. La voila!! Vilken orgie i färsk fisk och skaldjur!! Det fanns inte bara två, tre olika sorters musslor - utan 10-15 sorter. Marulk, tonfisk, säkert 6-7 sorters jätteräkor, bläckfisk, pilgrimsmussor..... ÅÅåå, det vattnas i munnen bara att skriva om läckerheterna!! Givetvis blev det en mix av allt. Varför välja när man kan få det man vill ha. Livet är för kort för att längta och avstå från saker.
Dagarna har löpt på i samma linje som vår första dag, förutom att vi har överträffat oss sjäva från dag till dag. Igår eftermiddag, väl hemma vid poolen igen, så sprättades en flaska champagne och jag kände att det var så här jag ville spendera min ålderdom. Inte sitta hemma i kalla Sverige när höstmörkret och vindarna börjar vina runt husknuten. Det är alltså dags att formulera om målbilden och sätta upp lite nya delmål i livet för att nå hit!
Vi är precis hemkomna från ännu en underbar middag i samma by där vi bor. Från gatan såg det ut som ett litet hål i väggen, men ack vad vi bedrog oss! (givetvis hade våra vänner koll på läget - de hade varit där förr!!). Valet av mat var enkelt, för jag har ju en enkel smak!! ;-) De hade en fisk- och skaldjurstallrik som givetvis beställdes på stapplande franska. När jag smakat på den ljuvliga maten blev jag nästan tårögd och alldeles lycklig. Hur kan det vara möjligt att mat är så här gott? Och lite förvånad över mig själv svischade tanken genom mitt huvud "det här är ju nästan bättre än sex!!". (sedan är frågan hur man ska tolka det? För lite god mat i mitt liv, eller för lite bra sex??)
Vad jag än säger så ska jag inget ha!
Vad händer? På morgonen efter säger min vänninna: "Jag skulle behöva gå ner på stan och köpa ett par nya stövlar, är du sugen på att följa med?". Hon borde ha vetat bättre! Det här är ju att likna med att bjuda en nykter alkoholist på vin!! "Är jag sugen på att följa med???!!!" Klart att jag vill titta på stövlar!!
Första Nilsonbutiken som vi går in påtalar jag tydligt (både för min väninna, men i allra högsta grad som ett mantra för mig själv!!) "-Vad jag än säger så ska jag inget ha!" "-Vad jag än säger så ska jag inget ha!".
Och av en händelse så står de bara där, de snyggaste, mest stilrena, fantastiska, med helt-genomtänkta-metalldetaljer och lite lagom coola! SKINNSTÖVLARNA!! Naturligtvis var de märkta med en prislapp som fick mig att rygga tillbaka en aning. Men som i så många andra fall är det lättaste sättet att övervinna en frestelse, att ge efter för den!!! (Oscar Wilde??) Att prova kostar ju inget!! ÅÅÅ, sååå fina!!! Men jag pratade med mig själv igen.
"-Vad jag än säger så ska jag inget ha!!" "-Vad jag än säger så ska jag inget ha!!"
Stövlarna ställdes snyggt och prydligt tillbaka på hyllan och vi steppade vidare mot nästa skobutiken.
Efter ett tag ramlade vi (av en händelse!!!) in på ytterligare en Nilsonbutik. Och det var där någonstans inne i den butiken jag förstod. Jag förstod att jag var förlorad igen!! Givetvis provade jag dem igen och knäppte ett kort på skönheterna där de stod på den belysta skohyllan. Skickade ett snabbt MMS till maken och påtalade att de ville flytta hem till oss! Snabbt som blixten kom ett MMS i retur där han hade fotat sig själv med en frågande min och förstärkte det hela med några frågetecken och utropstecken (????!!!!). Hur ska man tolka det?? Skulle jag ha uppfattat det som att jag redan har garderoben full med stövlar, 3 par svarta och 2 par bruna?? Nja, jag tycker att han var lite otydlig och ägnade inte alltför stor uppmärksamhet till det underliga MMS:et han skickat. Det var bättre att söka stöd på annat håll. Hos någon som förstod! Min "stövelkompis" i Falun replikerade snabbt: "Självklart måste de få bo i Sundsvall. Det ser ut som att de är varma och rejäla (ironi!!!), passande för en iskall vinterdag i norr. Köp!" Yes! Det var det jag väntade på. Lite moraliskt stöd! Nu var det bestämt, men jag ville inte riktigt avslöja mig för min shoppingvännina, det var ju ändå åt henne vi skulle leta stövlar. Så vi gick vidare..... till nästa Nilsonbutik. Tredje gången gillt! Nu har de lämnat in adressändring och ligger nerbäddad i sin kartong, omstoppad med fint silkespapper och bara väntar på att det ska bli lite stövelväder i Sundsvall!
P.S. Efter påtryckningar från maken måste jag korrigera ovanstående uppgifter och komplettera med att jag har ytterligare 2 par stövlar och därtill även 4 par stövletter!! Nöjd nu?
En pinne i ögat.... annars är det bra!
Allt är bra! Förutom att jag höll på att tappa synen förra veckan, så är läget under kontroll! I min iver att plocka mina små guldgula kantareller så lyckades jag missa att en torkad grankvist petade rakt ut från en gran och körde in den i ögat tills det tog stopp. Blääääää! Jag höll på att kräkas! Både av smärtan men framförallt av rädsla att något hade gått riktigt snett med synen. Det började rinna ur ögat och jag befarade det värsta, att det var blod. Men det var "bara" tårar som fullkomligt sprutade ur mitt sargade öga. Väl hemma började ögat pulsera och det kändes som att jag hade ett helt gäng med kottar och barr i ögat. Behöver jag upplysa att sömnen den natten inte var den bästa.
När jag försökte skölja ögat med koksaltlösning sved det som ett öppet sår! (vad konstigt! Det kanske var ett öppet sår!!??) Och med facit i hand skulle jag nog åkt in på akuten direkt på kvällen. Men istället fick jag träffa en ögonspecialist direkt på morgonen (tack för privat sjukvårdsförsäkring!!!) Den lille indiske ögonläkaren kunde snabbt konstatera att jag hade ett sår i hornhinnan och måste snabbt se till att jag minskar infektionsrisken. Så lite effektiv ögonsalva, ett par solglasögon och strikt order om att ABSOLUT INTE PETA I ÖGONEN (!!!!) blev jag hemskickad från mottagningen med en lapp om ett återbesök 3 dagar senare.
Yes! Såret har nu läkt, utan infektion, men ett brytningsfel kvarstår än så länge. Trots att ögonläkaren lugnat mig och säger att det antagligen kommer att försvinna så har jag som luttrad försäkringsstjänsteman (kvinna!!!) anmält detta på olycksfallsförsäkringen. Men givetvis inser jag att jag har haft en fruktansvärd tur som inte miste synen. Speciellt när jag träffade pinnen mitt i det blåa i ögat.
Så nu är det full skyddsutrustning som gäller vid mina skogspromenader!
Den nakna sanningen!
En kväll när jag står där lutad över handfatet och precis har tvättat av dagens make-up, tittar jag upp och möter min spegelbild. Det kändes som ett knytnävsslag i magen! De senaste åren har jag skärpt upp mina kvällsrutiner och försökt vara riktigt noggrann med att smörja in "riskområdena" runt ögonen med mer och mer exklusiva krämer. Allt för att försöka hålla tillbaka dom där rynkorna som, vare sig jag vill eller inte, börjar att göra sig påminda. Men mitt i min iver att bekämpa rynkor runt ögonen hade jag inte alls bemödat mig att lyfta blicken lite högre upp... mot pannan. Jag hade helt ignorerat min panna och inte ägnat den en enda tanke, eller det mest väsentliga, inte ägnat den en enda droppe av återfunktande-anti-rynk-kräm!!!! Två djupa fåror har plöjts i vågräta linjer rakt över hela pannan. Och det var inga ytliga små fina rynkor, det var (ÄR!!!)verkligen fåror som man nästan kunde använda till någon grönsaksodling!! Hur hade jag kunnat missa detta? De kan ju inte bara ha uppstått så där över en natt? Inte med det djupet på fårorna i alla fall!!
Det verkade inte riktigt vara min turdag, utan istället någon typ av "wake-up-day" där jag blir upplyst om vad som händer när man närmar sig 40. Om man inte upptäcker detta själv så är det ett säkert kort att ha småbarn omkring sig som mycket ärligt och uppriktigt talar om hur läget är. Helt sanningsenligt.
Jag förstod att det skulle komma någon kommentar från min äldste son när han klev in i badrummet för att låna toaletten, precis när jag var på väg in i duschen. Som minoritet i en grabbfamilj så är jag ganska van att bli iakttagen från topp till tå och såg att sonen tittade så där fundersamt på mig. Till slut kom den första kommentaren: "-Mamma, du är ganska gammal, va?" Ja, vad ska man svara. Vaddå gammal och gammal. Jag har ju inte ens fyllt 40!!. "Ja, jag är 39 år. Vad tänkte du på?". Som att det inte räckte med att jag blev anklagad för att vara gammal, nu fick jag stå där naken och ta emot sanningen, den nakna sanningen.
"Mamma, för att vara så gammal så har du rätt så små bröst!"
Tant blå...
Då jag varit med om "byta-frisör-i-yttersta-nödfall" tidigare så är jag väldigt noga med att alltid boka upp två tider framåt varje gång jag lämnar frisörstolen. På detta sätt gör jag var jag kan för att säkerställa att allt ska fungera och jag utan några störra incidenter ska få min klippning var 6:e vecka och slingning/färgning var 12:e vecka. Men tyvärr är det annat i livet som styr än mina frisörtider (tack och lov, kanske man ska säga!!)
För någon sommar sedan inträffade detta fenomen för första gången och jag hade panik över sommaren då jag bara inte stod ut att vänta tills MIN frisör kom tillbaka från sin semester. Jag hade hoppats på att kunna härda ut några veckor till, men det bara gick inte. Håret kändes mest som en stor pälsmössa och hur jag än försökta platta till det så växten kalufsen rakt utåt. Vad göra? Försöka få tag på en klipptid hos någon annan frisör. Aj, aj, aj. Vem annan vettig och bra frisör har klipptider lediga mitt i sommaren. Bara sådar? Redan där borde jag ha insett att det var något som inte var särskilt bra, borde ha fattat misstankar. Bra frisörer har inte bara tider lediga, helt sådär, från en dag till en annan mitt på sommaren. Men desperat som jag var så insåg jag att jag måste chansa. Och vad är det värsta som kan hända då? Att frisyren inte blir bra, men med min kraftiga hårväxt så kommer det att lösa sig inom några veckor i alla fall.
Jaha, där lämnar jag den tillfälliga sommarfrisören (som troligtvis gjorde någon typ av praktik från KY eller liknande) med riktigt kortklippt pojkfrisyr och jag kände att tårarna inte var långt borta. Med facit i hand så hade det varit bättre med pälsmössa istället för en snaggad pojkfrisyr, men det är alltid lätt att vara efterklok.
Så i år var det dags igen... att tvingas in i att "byta-frisör-i-yttersta-nödfall". Som vanligt hade jag bokat in mina två frisörtider framåt med noggrann framförhållning. Jag skulle ha en klipp- och färgtid sista veckan innan min frisör gick på semester för att sedan få en klipptid direkt när hon var tillbaka i mitten på augusti. Men vad hjälper det när man även har ett annat liv att ta hänsyn till.. Ett jobb till exempel. Ett jobb som innebär en hel del resande. Naturligtvis så skulle jag ut på tjänsteresa till Skåne just den dagen jag hade min klipp- och färgtid innan sommaren. Helst skulle jag bara vilja sagt att "Tyvärr, så passar inte den dagen för mig, vi måste boka ett annat datum för mötet", när jag med skräck i blicken insåg vad det skulle innebära att missa denna sista chans att få håret fixat innan sommaren!!! AAAAaaaaaa!!! Snabbt slänger jag mig på telefonen till min frisör för att böna och be om att hon ska hjälpa mig att lösa denna hemska, fasansfulla situation. Rädda mig från pälsmösse- och mörka-utväxt-syndromet! Please!!
Som jag befarade så kunde hon inte rädda mig.. .inte helt och hållet i alla fall. Men hon borde väl ha kunnat gå in en kväll och jobbat lite extra? Så mycket pengar som jag lagt ner på denna salong i både produkter och exklusiva färg och frisyr experiment. Och vad har man för det? Inget! (Ursäkta om jag låter bitter, jag överdriver lite här för jag hade inte förväntat mig någon övertid direkt). Hon lyckades i alla fall fixa och trixa med knäna så att det trollades fram en klipptid innan semestern. Yes! Det kändes tryggt och jag intalade mig att det säkert var lättare att låta någon "sommar-frisör-amatör-KY-praktikant" fixa slingor. Hur svårt kan det vara? Jag fick till och med tips av min frisör vart jag skulle vända mig där de hade samma leverantör av hårfärg, så att det inte skulle råda någon som helst osäkerhet eller tvivel om vilken färg jag skulle ha på slingor och den obligatorsika efterinfärgningen.
So far so good! Väl hos den "i-yttersta-nödfalls-frisören" visade jag en lapp på precis vilka färger och färgnummer som skulle användas och jag kände mig ganska hoppfull. Slingningen kändes riktigt bra och när jag sedan blev serverad en underbart utsökt cafe Latte i snygga Filippa K muggar tillsammans med en lite exklusiv chokladbit, då kände jag mig riktigt nöjd. Det här kommer att gå bra. Lugnet började sprida sig och jag kände att det var riktigt trivsamt hos den här nya frisören i den trendiga lokalen med de rätta tillbehören. När slingtiden var ute var det dags att göra infärgning av hela håret borta i shamponeringen. Åååååå, vilket lyx! Massagestolar i shamponeringen! Jag börjar nästa känna mig lite lockad att bli otrogen mot min vanliga frisör, då jag känner mig lite svag för sådanda här detaljer som gör det lilla extra!
Det är nu det börjar gå åt lite fel håll. Plötsligt meddelar frisören att just den infärgning som jag beställt för tillfället är slut och hon bedyrar att de alltid brukar ha den hemma för den är populär."- Men vi har den som går mot blått istället, den du beställde går mot violett." Nu kanske det låter dramatiskt att det är färger som går mot blått och violett, men det blir inte de färgerna, utan det är ett sätt för att slingorna inte ska bli gula. Så, vad har jag för val där i min sköna massagestol, jag väljer givetvis den enda infärgning som fanns som alternativ. Blått! Jag började efter några minuter inse, att så här länge brukar jag inte få sitta med infärgning hos min vanliga frisör! Min vanliga, snälla trygga, som "vet-vad-jag-vill-ha" -frisör. Men det fanns ingen i närheten av min sköna massagestol i shamponeringen. Så när det väl var dags att skölja ur infärgningen kändes att det hade gått för långt. Det här var inte bra.....
Väl tillbaka vid frisörstolen och spegel igen så inser jag att håret är riktigt grått. Och är det något man inte vill vara som 39-åring (inte 40 ännu!) så är det grå!! Ännu en gång inser jag att det inte är bra att gå till en ny frisör och jag bannar mig själv över varför jag inte stolt hade burit den mörka utväxt över sommaren och istället väntat ut att min frisör skulle komma tillbaka från semester 6 veckor senare.
När jag sedan kommer insmygande på kontoret till mina kollegor igen så känner jag mig lite låg. Här pratar vi Bad Hair Day! Men för att toppa denna upplevelse ytterligare så uppsöker jag lilla damrummet senare på eftermiddagen och till min fasa så upptäcker jag i denna lite skarpare belysning att håret inte bara är grått. Det är blått! Kärringblått!!! Jag är ju inte ens 40!!
Förtvivlad springer jag ut till en av mina kollegor och vill få lite stöd och dela min förtvilan! "Ser du, mitt hår är ju helt blått här framme i luggen!!" Som en sann diplomat och även gift, ser jag hur min manliga kollega blir alldeles stum och hjärnan jobbar febrilt för att komma på ett svar som är så där lagom slingrande och kringgående. För jag märker här att han är van att väga sina ord på guldskål i känsliga lägen som dessa. Något som gifta män har blivit ganska duktiga på. Till slut kommer svaret:
"Nja, det är ju inte rågblont i alla fall"
Underbara, härliga, stressiga semesterväder!
Förra veckan tjuvstartade jag med några semesterdagar och lyckades pricka in det där fina, varma och soliga semestervädret. Dagarna fylldes snabbt med alla bad- och picknickaktiviteter som det förväntas att man ska hinna med när det är sommar & sol och som man under hela mörka vinterhalvåret längtat och längtat till. Badväskor packades, simpuffar blåstes upp, picknickkorgar packades och hallen fylldes med sand från somriga barnskor. Här gäller det att Ta Till Vara på Sommaren! Nu ska vi ta igen allt vi inte hunnit med under resten av året. På några korta veckor ska vi hinna med att:
* Träffa vänner och grilla var och varannan dag
* Ha släkt och vänner på besök
* Åka till släkt och vänner på besök
* Ha picknick på någon solvarm klippa vid havet
* Åka på semester och ha trevligt med familjen
* Hitta på roliga aktiviteter med barnen när vi är på hemmaplan
* Fixa och pyssla i trädgården och driva upp egna odlingar i trädgårdslandet
* Vara glad, trevlig och allmänt positivt inställd till hela livet!
Herregud, bara att skriva listan gjorde att det kändes lite stressigt! Om nu målsättningen varit att man ska "hinna med" och "passa på" så brukar inte resultatet bli som förväntat:
* Visst grillas det var och varannan dag med tillhörande goda drycker. Men när barnen börjar tjata om att få äta köttbullar och makaroner och absolut inte grilla i kväll igen, då börjar man själv tänka efter att det kanske är dags för ett litet grilluppehåll och satsa på något lite lättare att förtära. Speciellt när byxorna börjar strama i midjan och tomflaskorna efter de goda vinerna blir allt för många.
* Visst kommer släkt och vänner på besök, men det brukar ibland bli lite för tight schema och vissa somrar har vi stått i dörren och vinkat av gäster för att sedan snabbt svischa omkring med dammsugaren och fylla på kylskåpet inför det nya gänget med gäster som kommer senare samma dag. Så nu har jag lärt mig av misstagen och ser alltid till att ha några dagar "fritt" innan nästa gäng kommer på besök.
* I år ska vi till och med hälsa på släkt och vänner när de själva inte är hemma! Hum.. På så sätt får vi ett helt eget hus till förfogande och får rå om oss själva. Visserligen har vi redan träffat "husägarna" några veckor tidigare och några av vännerna kommer på besök till oss veckan efteråt, så vi är inte så osociala som det kan framstå.
* Visst hade vi picknick på klipporna vid havet i söndags, men de var definitivt inte solvarma. Men det blev bra ändå, då det är något speciellt med klippor och hav. Barnen springer omkring och letar grodyngel och pinnar, medan mamma och pappa dricker underbar espresso i den portabla och helt oumbärliga espressomaskinen!!
* Roliga aktiviteter för barnen... Räknas Drakborgen in? Det är i alla fall ingen rolig aktivitet för en ljudkänslig och stresskänslig mamma!! Det är då jag passar på att lämna maken med en stor kopp kaffe i caféet och själv passar på att uträtta några ärenden och skapar nya behov på butiker i närheten.
*Fixa och trixa i trädgården! Gräsklippning, räknas det? Visst har jag hunnit med att odla i mina trädgårdslådor, men det är ca 30% ogräs som måste gallras så att man inte tar maskrosblad istället för plocksallad!! Kan ge lite besk eftersmak i pastasalladen!!
*Nu kommer det svåraste. Att vara glad, trevlig och allmänt positivt inställd till livet! Hur löser jag det? Genom långa promenader (även i regn!!) när ljudnivån och stämningen kräver att Mamma tar en Time Out. Helt plötsligt blir jag bortkopplad från omvärlden och bara lyssnar på bra musik i lurarna och samtidigt anpassar gångtempot efter den musik som för tillfället spelas på högsta volym. Jag kom på mig själv i går kväll hur jag ökade tempot till att nästan kunna vara med och göra bra resultat i en internationell gångtävling. Orsak: I love to hate you, med Ereasure.
Just nu sitter jag inne och lyssnar på regnet som vräker ner utanför fönstret. Lugnet sprider sig inom mig och jag känner all sommarstress rinna iväg. Nu får jag istället möjlighet att tända ett doftljus och kanske till och med en liten brasa. Känner mig lite inspirerad och loggar in på Spotify för att lyssna på en gammal Per Gessle-låt: Regn!! "Regn, regn, regn, en sommardag passerar..."
Genast rusar minnerna vidare och jag växlar in på "Vandrar i ett sommarregn" med Gyllene Tider!
Nu känner jag harmoni & lugn och vet att det här kommer att bli en bra sommar. Oavsett väder!
Operation: Saving the Frogs!
Vad är det som har gjort att jag känner sådan empati för små ryggradslösa maskar? Visst måste även de små slemmiga maskarna ha känslor? Varför skulle de annars slingra sig så kraftigt när man trär dom på en fiskekrok? Det här är en av anledningarna till att jag aldrig, aldrig metar med mask. För min del blir det mete med deg eller en liten brödbit. Resultatet av metet blir inte lika lyckat då dessa små degbitar inte alls är så lockande för aborren att smaska i sig. Men jag är nog mer ute efter känslan att sitta där och titta på flötet när det guppar upp och ner i vattnet. För egentligen vill jag ju inte att någon fisk ska nappa, för då måste jag ta av den från kroken och därmed dräpa det lilla livet!! Nja, det skulle ju inte bli jag som mördade den lilla fisken, för jag skulle givetvis räcka över den till maken eller någon annan person i min omgivning som skulle vara behjälplig vid avlivningsögonblicket.
Min ovilja att vara delaktig i djurmord har till och med sträckt sig så långt att jag inte tillagar musslor längre, trots att jag älskar musslor. Givetvis äter jag musslor, bara jag slipper vara delaktig i själva mordet på dem. Tidigare var jag lyckligt ovetande om vad jag gjorde och köpte gladeligen färska musslor i nätkasse, för att sedan tillaga dem hemma med vitt vin och vitklök. Tills en dag.... när jag stod i fiskdisken och köpte färska musslor. Då upplyste kvinnan i fiskdisken att hon gjorde ett hål i plastpåsen så att musslorna kunde andas. Andas!!!! Vad menade hon!! Levde musslorna???? Skulle jag döda dem i vitvinssky och vitlök??? Aldrig i livet! Det var sista gången som jag inhandlade färska mussor. Numera beställer jag dem gladeligen på restaurang eller köper dem djupfrysta. Även om mussor inte har ögon så är jag övertygad om att de har känslor!!
Ännu idag, nästan 30 år senare i livet, mår jag uppriktigt dåligt över när jag med avsikt dödade ett djur. Även om det var ett barmhärtighetsmord så var det dock ett mord. Jag och en kompis skulle räfsa ihop hö som en slåttermaskin precis hade slagit. Vi gick där med våra räfsor och samlade ihop gräset. Plösligt låg den bara där. Grodan! Grodan som hade kommit i vägen för den stora vassa slåttermaskinen. Huga!! Det var bara att konstatera att Grodan inte mådde bra. Grodan skulle inte överleva. Frågan var bara om den skulle få plågas till döds ett tag till, eller om jag skulle hjälpa den att slippa plågas mer. Bläääää!! Jag valde det senare alternativet och gjorde processen kort med det enda redskap som jag hade till hands. En kratta. Usch och fy! Nu mår jag dåligt igen!
Att jag kom och tänka på den där Grodan i gräset var för att jag idag upptäckte en stor padda som satt utanför källardörren och hade hoppat nerför källartrappen utan att kunna ta sig upp igen. Lyckligtvis upptäckte jag den innan den var helt uttorkad, men den var ganska stel och orörlig. Snabbt måste jag komma till undsättning och flyttade över den till en skottkärra som jag fyllde med vatten. För att inte riskera att det fanns ytteligare grodor där nere i källartrappen som skulle bli dömda till "Källartrappsdöden" kände jag mig manad att rota runt bland alla grejor och löv som låg när nere. Jodå, där låg Lilla Grodan också. Något piggare än Pappa Padda. Men givetvis fick även Lilla Grodan friska upp sig lite i skottkärrebadet. Plötsligt tänker jag på mig själv och vilket bestyr jag har med två grodor i "Operation Saving the Frogs" och går på fullt allvar in för att rädda de små liven. För mig är det helt självklart, och jag känner mig mycket nöjd när de båda grodorna några minuter senare lyckas piggna till och ta sig ur det uppfriskande badet för att fortsätta sin färd i livet.
Men tyvärr är det inte alla liv som jag hyser samma varma känslor för..... då jag har en helt annan syn på små, äckliga, surrande, krypande INSEKTER!! Dessa behandlar jag ändå varmt, men kanske inte så kärvänligt. För jag använder min "insektsdräpare" (en elektrisk tennisracket) som jag effektivt grillar allt som kan liknas vid insekter. De grillas tills de glöder och luktar bränt. Och även här känner jag mig riktigt nöjd efteråt!!
En kiwi rullad i brännässlor!!
Inget Stockholmsbesök utan en god sushi/sashimi på Roppongi, så även denna gång. Efter en promenad i ett regnigt Stockholm en fredagkväll fick vi äntligen en utsökt sushi med några obligatorisk Kirin.
När man i vardagen alltid har något att fixa och pyssla med, samtidigt som grabbarna kallar på uppmärksamhet är det en sådan kontrast att bara få koppla av och ta det lugnt. Köpa med sig en bit god choklad och en tidning, för att sedan i lugn och ro sitta i en fin designfåtölj med utsikt från 7:e våningen på Clarion Sign Hotel. Man kan riktigt känna hur lugnet sköljer över kroppen och tillslut sitter man där som en liten säck potatis, nedsjunken och avslappnad.
Ett litet verktyg som alltid finns med i min packning vid hotellövernattning är en pincett. Det finns aldrig så bra speglar och förstoringsglas som i hotellbadrum. Så där kan jag bli stående i timmar och plocka små fjun. Till min fasa så känns hela jag luden!! Maken försöker lugna mig och säga att jag har persikohy, men jag insisterar på att jag mer liknar en strävhårig Kiwi!!
Lördagens väderprognos höll verkligen vad den lovade. Regn, regn och ännu mera regn! Men vad gör väl det? Inte ska det påverka vår weekend, det blir ju bara lite annorlunda aktiviteter än vad vi brukar göra. Alltså ingen långpromenad till Rosendals Trädgårdscafé på Djurgården med svällande fötter i sommarvärmen! Och inte heller någon läskande drink på en uteservering i Kungsträdgården. Men goda drinkar kan med fördel drickas inne på någon trendig bar också! Utan problem!
Dåligt väder = mycket shopping! Och nu råder Shoppingförbud på riktigt! I alla fall månaden ut, tills nya pengar trillar i på kontot och bara väntar på att få användas!
Efter en trevlig middag på Aquavit Grill & Raw Bar var maken nöjd med sin 300 grams biff och jag fick mina behov stillade med en 7-smakers fisk och skaldjursmeny med tillhörande Chablis. Kan det bli bättre? Alla nöjda! Dags att ta en liten kvällsprommis och känna på Stockholmnatten!
Väl tillbaka på hotellrummet känner jag att mina fötter börjar klia lite.... Lite och lite... det kändes som att jag hade fått 1000 myggbett på fötterna och började panikklia. När inte det hjälpte så var jag tvungen att ställa mig i duschen för att svalka fötterna. Tänkte inte så mycket mer på det utan gick sedan till sängs för att fortsätta att gnugga fötterna mot varandra i sömnen. På morgonen när jag vaknade började jag inse att något var fel. Mycket fel! Fötterna hade svällt upp och var röda. Tårna liknade mest prinskorvar och jag hade fått utslag på låren. Ansiktet började se lite mystiskt ut, som att jag hade ätit 800 gr choklad på en kväll! (det händer inte så ofta, jag lovar!!) Det som låg närmast till hands var att jag hade fått en allergisk reaktion, men jag har ju aldrig i mitt "snart 40-åriga" liv aldrig någonsin reagerat och visat upp någon form av allergi. Men jag åt ju de sista doserna av mitt penicillin som jag fick mot bihåleinflammation veckan innan. Det måste vara det som löste ut reaktionen. Så klokt nog tog jag inte mitt penicillin denna morgon utan ville invänta att jag fick kontakt med läkaren. En liten snabb hotellfrukost och därefter en mycket snabb packning av tillhörigheterna begav vi oss mot makens bror för att hämta upp grabbarna. Hemresan började... den skulle bli lång och den skulle innebära en hel del klåda!! Väl efter Uppsala fick jag kontakt med min läkare som i sin tur övertalade mig att uppsöka närmaste akutmottagning, vilket fick bli akuten i Gävle. Då fötterna var uppsvällda hade jag tydligen en allvarligare reaktion än vad jag trott. Skulle det även innebära problem med att andas? Synd att chansa och sitta i en bil när det börjar bli tätt i luftstrupen. Inne på aktuen uppmärksammade jag att hela kroppen var täckt av utslag. Även ansiktet hade fått sin beskärda del! Snyggt! Från näsan och ner till hakan var jag full av utslag. Hela bröstkorgen, nacken och ryggen var också tjock som en sämre heltäckningsmatta. Och hela jag kliade!! Men hela tiden repeterade jag som ett mantra inombords, "inte klia i ansiktet" "vad jag än gör, inte klia i ansiktet". 3 timmar senare blir jag utsläppt från akuten och får fortsätta resan hemåt. Utslagens framfart har stannat av men det kommer att dröja ett antal dagar innan jag återfår min normala hudfärg igen och förhoppningsvis slipper klådan. Men det gäller att tänka positivt. För om jag nu skulle råka ut för en överkänslighet så var det ju bra att pencillinet redan fått bort bihåleinflammationen och att reaktionen inte kom i lördags när vi hade vår heldag i Stockholm!
När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig och yngre!!
... en bok av Gunilla Bergensten, som jag fick i present av min kära kompis när jag nu gått in på de 365 sista dagarna som 39 åring! Titeln kändes ganska passande och jag är ivrig att sätta igång att läsa denna berättelse om hur man skoningslöst, från att vara "30-någonting", passerar över till andra sidan 40!
Samtidigt hittade jag en annan bok med den lockande titeln: "Konsten att vara snäll". Känner att jag behöver träna lite...
Vill man vara fin....
Idag var det dags att attackera benen ur en ny vinkel. Jag har fullkomligt lessnat ur på att behöva raka benen varje dag för att slippa den där förarliga hårda, vassa stubben. Så i fredags inhandlade jag en epilator och hade till och med lockats lite av marknadsföringen "Skonsam hårborttagning". Ha, ha! Skonsam?! Blir man van kanske? För det var allt annat än skonsamt! Jag sitter här, en timme senare, och har fortfarande kräkkänslor över smärtan. Ok, skonsamt kanske är i relation till hur det är att vaxa bikinilinjen utan att först läsa bruksanvisningen ordentligt .
Vis av erfarenhet läste jag faktiskt bruksanvisningen denna gång. Hela bruksanvisningen till och med! Lite "skonsamt" började jag med "nybörjarmunstycket" som rekommenderdes av känsliga personer och nybörjare. Men herregud, om det ändå kommer att göra så ont så är det väl bättre att brassa på med det kraftigaste på en gång så att man har det överstökat! Sagt och gjort, munstycket byttes snabbt ut mot det mest effektiva, och smärtan var i samma klass som nybörjarmunstycket. Så det var bara att bita ihop och hålla tillbaka illamåendet. Nu sitter jag här med ben som mest liknar prickig korv, men är väldigt släta!! Tur att det är söndag kväll och att jag kommer att gå i långbyxor hela veckan (ja, så blir det bestämt nu i alla fall!) Resten av kroppen då?? Jag gjorde ett litet trevande försök att även svepa med epilatorn under armarna, men där gick min smärttröskel och jag fick blåsa av hela verksamheten innan jag på allvar fick upp eftermiddagsfikat!
Förra året gick jag loss med vax för att fixa bikinilinjen. Men det var efter denna händelse som jag insåg vikten av att läsa bruksanvisningen först. För (tro det eller ej!!) det finns faktiskt en tanke bakom att skicka med en bruksanvisning. Glad i hågen klippte jag till vaxremsor i lagom storlek för att avlägsna lite ovälkommen hårväxt. Och som en röd tråd i mitt liv så vill jag att allt ska gå snabbt och effektivt... så även här! Så bitarna blev ganska stora. Och när kräkkänslan blev mycket påtaglig insåg jag att bitarna nog blivit lite väl stora.... Nu förhåller det sig även så att huden är ganska mjuk och känslig på vissa ställen och när jag med ett litet ryck fick loss vaxremsorna i de nedre regionerna kände jag hur huden tänjdes ut och att den helst av allt ville följa med remsan bort från kroppen. Detta resulterade till otroligt stora och röda blåmärken runt nedre bikinilinjen. Så istället för att bli fin och sommarfräsch så såg jag mest ut som att ha råkat ut för våldsamheter.... Men hade fröken "fort-men-fel" tagit sig 1 minut att läsa bruksanvisningen så skulle jag förstås ha spänt huden en aning innan jag avlägsnade vaxremsan från kroppen. Ja, ja, nästa gång så gör jag så, nu vet jag i alla fall!
Vi gjorde det igen...
Det var en riktig heldag planerad in i minsta detalj, och det var många hålltider under dagen med inbokade aktiviteter för de båda tjejerna. Naturligtvis startade dagen med en mysig hotellfrukost med färskpressad apelsinjuice och massor av härligt tjejprat. Klockan 11.00 var första aktiviteten inbokad, Make-up på Bodyshop så att den blivande bruden skulle hottas upp lite inför det stundande bröllopet. Väl inne i butiken står den ensamma lördagspersonalen som ett stort frågetecken när hela gänget kommer instövlandes och bestämt hävdar att vi har bokat Make-up både klockan 11.00 och 14.00. "-Nej, vi bokar aldrig Make-up på lördagar då vi är så få i personalen. Är ni säker på att ni har bokat här och inte i butiken i Birsta?" Hon ringer ut till den andra butiken och kollar, men inte heller där finns några bokningar gjorda. Men hur har detta gått till. Jag ringer vår kompis som hade ansvar för att boka detta (men inte ännu hunnit ansluta till dagens övningar) och kollar om hon har drömt att hon bokat, eller hur det har kunnat gått till. Hon bedyrar att hon ringt och bokat och att butiken t o m bekräftat att de skulle kalla in extra personal för att klara av Make-up när det var ont om lördagspersonal. "-Men vart har du ringt då?" undrar jag lite lätt desperat när jag känner att dagens aktiviteter håller på att helt rinna mellan fingrarna och försvinna bort. "-Jag ringde nummerupplysningen och blev kopplad till Body Shop i Sundsvall City". Hur som helst så stod vi utan våra planerade aktiviteter och började fundera på vilken Body Shop butik i landet som stod med extra personal just idag, för att klara av trycket på Make-up bokningarna. Efter tio minuter ringer min kompis igen och meddelar att de just ringt från Body Shop i Umeå och undrar varför vi inte kommer!!
Nu har vi bara en enda aktivitet kvar att trolla fram för den blivande bruden. Och det kändes tryggt att det var undertecknad som i egen hög person som hade bokat tid på nagelsalongen. Här kunde inte något gå fel. Inför 13.00 gick vi med bestämda steg ner mot Storgatan 1. Jag hade själv för några år sedan besökt just denna nagelsalong och här rådde inga oklarheter alls. Väl nere på Storgatan 1 ligger, till min enormt stora förvåning, en helt annan butik på den adressen. Hjäääälp!!! Det här händer inte!! Mina anteckningar angående bokningen hade jag kvar på kontoret och jag kände att jag måste agera fort. Jag ringer nummerupplysningen (vilket kanske skulle kännas lite osäker med tanke på erfarenheterna med Body Shop!!) och får bekräftat att det är Storgatan 1 som är rätt adress. När jag börjar inse att det i alla fall inte är lokalen med skyltfönster, där de höll till tidigare, börjar jag leta i trappuppgången efter en porttelefon. YES! Gud hör bön!! (Jag kanske ska gå med i Svenska Kyrkan igen??!) De har bytt lokaler till 3 trappor upp i byggnaden!! Äntligen får den blivande bruden i alla fall bli ompysslad och fixad med nya vackara naglar.
Hemma igen!
Jag kommer ihåg en dag förra sommaren då jag hade besök av min kompis från Falun. Hon hade tagit tåget upp med sina två barn, och för att vi skulle kunna ta oss iväg någonstans så fick maken ta bussen till jobbet och jag var TVUNGEN att köra den lilla blå. Så väl inpackade i två bilar skulle vi bege oss till stranden. Men det var bara ett problem. Lilla blå startade inte. Då jag inte är direkt känd för min tålmodighet kände jag att det var nära att det skulle började ryka ur öronen. Och som att det skulle vara till någon hjälp så ringde jag maken på jobbet och skällde på honom att bilen var så lynnig och jag svor på att jag aldrig skulle befatta mig med den igen. Aldrig! Till slut fick jag igång den och vi begav oss ut till en heldag på stranden. So far, so good. Men sedan var det dags att åka hem igen. Bil f-n startade inte! Nu var mitt tålamod helt slut och jag kunde inte hålla tillbaka något mer. Så jag kontrollerade mig (eller hur man ska uttrycka det?) och bad barnen i baksätet att hålla för öronen och lova att de aldrig skulle berätta för någon vad jag sa, om de mot förmodan skulle höra något genom de förhållna öronen. Då drog jag av min värsta svordomsramsa som jag ärvt efter min far: J-vlar i h-vetes f-n, dra ända in i h-vete!! Efter att ha fått utlopp för min ilska och frustration samlade jag mig igen och tänkte mer kontruktivt. Till min stora lättnad (och även omgivningens!!) startade bilen till slut och vi kunde rulla hemåt.
Nu hade jag gjort klart för min make att jag aldrig, aldrig mer kommer att befatta mig med detta lynnig föremål och att jag från och med nu inte räknade det som att vi hade två bilar i familjen. Så om maken "lånade min bil" (familjens riktiga bil) så gjorde jag bedömningen att jag inte hade någon bil till mitt förfogande. Men så kan man inte ha det i längden.... Vi hade gett lilla blå ett ultimatum. Minsta lilla krångel vid besiktningen så åkte den iväg, vi skulle inte lägga ner en enda krona på den. Troligtvis hade den det på känn, så den passerade vinterns besiktning utan anmärkning. Rakt igenom. Men vad spelar det för roll egentligen när den inte är välkommen att större delen av familjen. Nåja, inte av mig i alla fall.
Så för några månader sedan började vi leta efter en ny bil och i vår familj så har de blivit tradition att det är jag som står för bilinköpen. Makens kompisar brukar reta honom om att andras fruar brukar implushandla kläder och väskor (varför välja, man kan väl impulshandla mycket!!), men att jag åker och impulshandlar en bil istället. Och jag kan faktiskt inte säga emot. För förra gången när vi bytte bil så gick det till precis så. Vi hade börjat pratat om att byta ut Audin till en lite större bil och skulle börja titta på alternativ. Så jag åkte direkt ut till den lokala WV-återförsäljaren och tittade på vad som fanns. Natruligtvis hade de en drive att få iväg några av lagerbilarna inför att den nya modellen skulle anlända inom kort. Ja, vad var det att vänta på? Det var ju rätt färg också! Stormbeige. Bara namnet på färgen kändes rätt. Det var ju egentligen inte så mycket att fundera på och i och med att jag var den som använde bilen till stor del i tjänsten så gav jag mig själv beslutanderätt i det hela. Så väl ute från bilhandlaren ringde jag upp maken som undrade om jag hade sett någon lämplig bil. "Jo då! Och jag har köpte den också!" Det enda han checkade av mig mig var om det fanns dragkrok, vilket jag naturligtvis hade kompletterat med.
Då var det dax igen. Bilbyte. Jag har under de senaste månaderna haft stenkoll på alla internetsajter för bilhandel och hårdbevakat alla Audisar med fyrhjuldrift. Tvyärr har det varit svårt att få tag på en bil med den rätta utrustningen och i den rätta färgen. Men så en dag!! Äntligen fanns den där! En stilig fantomsvart A4 med alla de utrustningspaket jag önskat! Yes! Snabb affär och vi köpte den osett. Så igår åkte maken och jag ner till Västerås för att hämta snyggningen och det är faktiskt första gången i ett bilköp som magkänslan är rätt. Annars brukar jag nästan vara irriterad när jag köper en bil, för jag vet att det är en förlustaffär. Men denna gången känns allt så bra och att bara sätta sig i bilen kändes som att komma hem igen!! Helt plötsligt kändes de senaste fem åren med Passat bara som en transportsträcka till nästa Audi!
Nu kom vi till den stora frågan. Vem skulle börja att köra bilen hem? Jag blev den lyckliga som fick ta premiärturen norr ut, dock med en överenskommelse om var vi skulle stanna och byta bil. Det sista jag sa innan jag drog iväg var: "Du kommer aldrig att hinna ikapp mig!!"
Värdelöst vetande?
Vi hade långt i förväg bestämt oss för att göra en liten nostalgitripp tillbaka till 80-talet och fixa en liten musiktävling på just det temat. Själva researcharbetet har tagit många fredagkvällar med ett antal glas med rött vin medan vi letat på Youtube efter låtar i vårt förflutna 80-tal. Tänk vad många underbara låtar som gjordes då. Och tänk alla minnen som väcks till liv bara genom att höra ett musikstycke eller t o m endast ett intro. När man lyssnar på en del låtar vet man precis vilket år det var, vilken grupp, vad sångaren i gruppen hette, vad man gjorde, vilka som var med och t o m vilka kläder man hade på sig just då (trots att man helst vill förtränga både frisyr och kläder!!). Det är även så fascinerande att man kommer ihåg alla låttexter trots att man inte hört låten på kanske 25 år!
När väl "musikmatchen" var igång hårdnade konkurransen mellan de olika lagen och det började märkas ganska tydligt vad var och en hade för specialområden. Vissa knäckte hårdrockslåtar innan introt knapp hade startat medan andra glänste med sådana låtar som de helst inte ville förknippas med, om det inte hade varit för att vinna poäng. Det kanske inte är så hippt att plocka hem alla poäng på låtar som "Oh Mama" med Lili & Sussi, "Maria Magdalena" med Sandra och "Girl I´m gonna miss you" med Milli Vanilli, när man helst av allt skulle vilja kunna de coola hårdrockslåtar med Kiss och White Snake.
Men vad är det för fel på hjärnan och minnet när man ska åka på affären med uppdrag att handla mjölk, bröd och toapapper. Tre enkla saker att komma ihåg! Och likt f-bannat står man där i butiken och ha plockat mjölk och bröd men kan inte förmå sig att komma ihåg vad den tredje saken var. Men att plocka upp "China in your hand" med T´pau redan på introt utan att blinka, det är det inga problem med!
Buy me! Buy me!
När jag satt där i biomörkret kände jag att jag borde ta med mig ett och annat från den här filmen. Varje gång jag står där med en ny sko (det mest troliga!!) eller något otroligt passande klädesplagg ska jag fråga mig själv "Behöver jag verkligen det här?" "Var det verkligen det här jag skulle köpa när jag klev innanför dörrarna på den här butiken, eller är det ännu ett i leden av alla mina impulsköp?" Väl ute ur biosalongen igen kände jag mig ganska stärkt av att jag faktiskt kan stå emot och stålsätta mig. Jag måste ju i alla fall klara en månad!! .... eller i alla fall en vecka!!
Så var det dags! Det stora testet! Jag och äldste sonen skulle ner på stan idag för skoinköp till honom. Vi gick raskt in på en av stadens skobutiker och snabbshoppade 3 par skor. Endast till honom! Jag tittade inte ens på skor till mig. Inte ens en liten förlupen blick! Mycket stolt och duktig! Det här går ju helt smärtfritt! Är det någon konst? Men vad gick fel?? Väl ute ur butiken får jag syn på Scorett skylten och helt plötsligt får jag en inre bild av ett par skor som jag provat för en månad sedan men ståndaktigt ställt tillbaka på hyllan utan att köpa dem(..eller var det för att jag vid det tillfället köpte två par stövlar, men de var på REA så det räknas nästan inte..) Jag tänkte att jag bara skulle gå förbi och titta om de fanns kvar. Om inte så var fallet, så kan jag släppa tanken på dem och gå vidare här i livet. Helt plötsligt står de där på en hylla, i rätt storlek dessutom, och ropar efter mig: "Buy me!, Buy me!" .... men på Italienska givetvis, för det var ju mycket välskräddade italienska skinnskor!!
Behöver jag tillägga att de bor i min garderob nu??
Stig-Helmer på äventyr
Jaha, då var det dags igen för den återkommande förnedringen i slalombacken.... De senaste åren har jag klarat mig ganska bra genom att tillbringa den största delen av slalomtiden i barnbacken tillsammans med smågrabbarna. Men då det var "vuxenhelg" i fjällen denna helg så fanns inte riktigt alternativet att åka i barnbacken.
Det stora felet är att jag inte åkte slalom som barn utan provade första gången när jag var 14 år. Jag kan fortfarande komma ihåg det som om det var igår - det första åket! Det var friluftsdag i skolan och jag hade i alla fall självinsikt nog att anmäla mig till att få lektioner av en skidlärare. Men tyvärr så var han lite försenad och jag är ju känd för mitt dåliga tålamod. Dessutom hade jag en kompis som var mycket övertygande om att det inte alls var några problem att börja provåka själv innan läraren kommit. "Det är bara att åka rakt över backen, sedan vänder du och åker tillbaka till andra sidan igen". Lätt som en plätt!! Jag var övertygad och tålamodet att vänta var redan slut. Jag hade ju åkt en hel del längdskidor, så det borde inte vara något problem för en rutinerad skidåkare som jag! Jovisst! Slalom och längdskidor är inte riktigt samma sak. Det gick riktigt bra att åka rakt över backen..... men sedan var det det här med att vända och åka tillbaka. Jag försöker efter bästa förmåga att vända skidorna, men lyckad bara halvvägs. Halvvägs betyder att skidorna var vända rakt ner mot backen och jag satte full fart ner i slalombacken. Helt paralyserad kör jag störtlopp rakt ner utan minsta antydan till att svänga. Olyckligtvis var backen konstruerad så att den slutade med liftkö och tät granskog. Så den enda klara tanke jag hade i mitt huvud den sista biten av backen, när granskogen och kompisarna i liftkön närmade sig i raketfart, var att jag måste få stopp på detta annars dör jag!!! I värsta störtloppsfarten tvingas jag slänga mig omkull, endast några stackars meter från liftkön. Jag minns ännu idag hur jag reste mig upp och riktigt skakade i hela kroppen. Samtidigt tänkte jag att om jag inte provar att åka igen så kommer jag nog aldrig att våga åka slalom för resten av mitt liv. Jag behöver väl inte påtala att jag mycket tålmodigt inväntade skidläraren och inte tog ytterligare goda råd från min kompis!
Efter detta har min slalomkarriär inte gått så där riktigt lysande, men jag hänger alltid på när det är dags för Åreresa med tjejerna (även om det var riktigt länge sedan sist). Nackdelen är att jag aldrig riktigt fått vara nybörjare. För på en sådan tjejresa är det ju ingen som vill åka runt med Stig-Helmer i de lätta backarna, och jag vill ju inte vara till någon belastning. Så jag åker (utan större gnäll) med upp i liften och hänger på till de backar som övriga gänget ska åka. Men jag minns speciellt en tur till Åre då vi stod högst upp i den svarta backen och det är riktigt isigt. Helt plötsligt blir resten av gänget medvetna om att de har "lurat" upp mig i fel backe och inser att det kommer bli en tuff resa för mig. Lite positivt säger jag "Åk ni! Ner kommer jag alltid!!". Jovisst!! Men hur?? Det var fruktansvärt isigt och brant, samtidigt grips jag av den där dödsångesten igen. Jag är verkligen rädd!!! Sakta börjar jag hasa mig ner för backen. Vad har jag för alternativ? Halvvägs ner i backen kommer jag ikapp en kille som har samma problem som mig. Men han hade tagit av sig sina skidor och försökte gå ner. Jag kände lite samhörighet och ropade lite uppmuntrande till honom: "Jag tror att vi är på samma nivå!!". Lätt irriterat ropar han tillbaka: "Nej, det är vi inte!!" Tydligen hade han mycket större problem än mig, han hade inte ens skidorna på sig och humöret var inte på topp!
Så i helgen var det dags igen. Dags för dödsångesten i slalombacken. Dags för dödsångesten i liften. För en ovan slalomåkare är liften minst lika jobbig som själva backen. Det är väl bara knappliftarna som är riktigt trygga, men tyvärr finns de bara i barnbackarna!! Maken och jag har varit tillsammans i 13 år, men aldrig åkt "vuxenslalom" tillsammans. Han blev faktiskt lite förvånad över att jag, som i vanliga fall är väldigt framåt och tuff, satt och skakade som en liten rädd kanin i stolsliften. "Men du brukar ju inte vara rädd!""
Värdparet för fjällhelgen hade även arrangerat en liten slalomtävling (tack för det, tack för det) som jag redan långt innan resan hade ångest för. Inte nog med att man ska försöka åka mellan portarna så ska resten av gänget stå och titta på medan jag i värsta Stig-Helmer stil ska försöka ta mig fram så gott det går. Kan det bli mer förnedrande? Spontant så kände jag att jag inte ville vara med på detta och min magkänsla var mycket stark och skrek rakt ut: "Gör det inte! Gör det inte". Men samtidigt så tänkte jag på vad Magnus Samuelsson hade sagt inför att han tackade ja till att vara med i Let´s Dance. Han var livrädd och visste att han inte kunde dansa. "Men om jag skulle tacka nej, så var det för att jag var rädd. Och så fick det ju inte vara". Så med de orden i öronen så lyckades jag ta mig ner båda åken. För ner kommer jag ju alltid!
Skalman och jag
Visst tänkter jag på att jag borde ta tag i vissa projekt dom här tre veckorna som är kvar av min ledighet - men inte idag! Jag borde verkligen gå igenom min strumplåda, för just nu är den helt bortom all räddning och jag öppnar den inte ens utan går direkt på makens strumplåda. Det är dock inte så uppskattat då hans lager av strumpor snabbt tar slut när det är två som rycker och sliter i de stackars strumporna istället för en. Häromdagen kom han på mig igen och bad mig kavla upp byxbenen så att han skulle se om jag varit och tjuvat i hans låda. Han har till och med gått så långt att han köper strumpor som han tror att jag skulle vägra att ta på mig: Strumpor med alla veckodagar, Måndag, Tisdag,..... Jo, jag vet! Det är lågt, nästan som Glocalnet! Det är ganska motvilligt jag tar på mig de otroligt fula, osexiga veckodagsstumporna, men vad ska jag göra när jag inte kan hitta ett enda par strumpor i min låda som hör ihop. Bara udda, omaka strumpor och en miljard av dem!! Så de har ju sin maka någonstans i lådan. Det känns som att nästan en hel dag skulle behöva offras för att fixa till detta problem. Jag måste medge att det mer lockande att köpa helt nya strumpor och bara tömma lådan direkt ner i en soppåse.
Nej, jag skjuter fort tankarna på strumplådeprojektet åt sidan och vrider mitt ansikte upp mot solen. Hur länge kan jag sitta här utan att bränna sönder mig?? Det är ganska angenäma problem, nästan som förra året på långsemestern i Thailand. "Vad ska vi beställa för frukost idag då?? Vilken strand ska vi gå till i dag då? Vad ska vi beställa till lunch?? Ska jag beställa en Mangoshake eller en Cocosshake?... osv osv." Ja ni fattar! Ingen städning, ingen tvätt, ingen tid att passa, ingen veckohandling. Jag känner att jag nu börjat komma ner i varv även på hemmaplan och börjar bli lite som Skalman, där SKYNDA är en svordom!!
Ugglor i mossen och Påfåglar på vägen!!
Jag såg en stor och fin uggla för några veckor sedan när jag som vanligt tog min morgonpromenad, och log inombords när jag tänkte på en högst märklig incident som hände för några somrar sedan.
Maken och jag satt i tv soffan och slötittade på tv när det plötsligt dunkade till i väggen. Då en av sönerna hade sovrummet precis ovanför så gick den första tanken till att han i sömnen hade sparkat in foten i väggen. Det kändes som den mest naturliga förklaringen, men så hör jag mig själv säga "Jag tyckte att det lät som en uggla som flög i husväggen". Jag undrar än i dag vad jag fick denna kommentar ifrån, för sannolikheten att det skulle ske var väl en på miljonen. Maken bara ruskade på huvudet och skrattade. "Visst gumman!". På något sätt så ville jag ändå kolla vad det var som hade hänt, så jag öppnade fönstret för att se om vi fick någon ledtråd men jag vet inte ritkigt vad jag hade förväntat mig. Inget där..... När jag är på väg att stänga fönstret ropar maken "Titta där i tuijan!!" Ja, titta där! På rygg i en av tuijorna låg en liten sparvuggla med (vad vi kan förmoda) en liten lätt hjärnskakning. Minen som maken hade i ansiktet var helt obetaldbar och jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som flög i mig!
När jag sedan berättat denna historia på jobbet så har jag fått en lätt road respons. En av kollegorna har dagligen gått förbi mitt rum och dunkat till i väggen utanför, för att sedan sticka in huvudet och fråga vad det var för fågelsort. Han var även nyfiken på om jag kunde höra skillnad på om det var en uggla i lockpanel eller i tegelvägg!!
Mina ornitologiska kunskaper fortsätter att imponera, men tyvärr så är det ingen som tror på mig i första skedet. Som t e x förra våren när det blev en mindre trafikolycka på vägen hem, då en fågel fick sätta livet till. När jag passerar olycksplatsen är allt som återstår en stor dunboll, men jag tycker ändå att jag kan urskilja lite fjädrar. Så min spontana reaktion är Påfågel. Men till och med jag förstår det orimliga i att det skulle ha varit en vild Påfågel efter E4:an i Norrland. Så jag drar snabbt slutsatsen att det måste ha varit en Fasan. Inte heller helt vanliga här (har aldrig sett en fasan utanför Furuvik), mycket sällsynt men dock inte helt omöjligt. När jag sedan återger denna berättelse möttes jag av lite lätta hånskratt och fick höra det orimliga i att det skulle finnas Fasander här. Som tur var så fick jag ganska snabbt upprättelse! En vecka senare var det en notis i den lokala tidningen om att man hade sett några Fasaner i området och de hade t o m fångats på bild! Skrattar bäst som skrattar sist!!
