Hemma igen!
Redan förra sommaren började maken muttra om att det inte kändes så bra att åka i hans lilla Polo längre. Han kände sig inte så manlig när han puttrade fram i den lilla mörkblå bilen med små rostfläckar. Det hela förstärktes en hel del när han titt som tätt mötte en gammal dam framförandes ett liknande fordon (dock utan rostfläckar!!). Men han kände väl att han inte riktigt ville identifiera sig med att vara en Rostig-Polo-Kille. Själv så fullkomligt vägrade jag att överhuvudtaget befatta mig med den lilla blå skapelsen. Den var inte riktigt den framtoningen jag ville ha och att bilen sedan var lite opåligtlig i startögonblicket samt att den saknade luftkonditionering, cd-spelare, eldrivna elhissar.... m.m. (Ja, listan kan göras lång.... ) gjorde ju inte saken bättre.
Jag kommer ihåg en dag förra sommaren då jag hade besök av min kompis från Falun. Hon hade tagit tåget upp med sina två barn, och för att vi skulle kunna ta oss iväg någonstans så fick maken ta bussen till jobbet och jag var TVUNGEN att köra den lilla blå. Så väl inpackade i två bilar skulle vi bege oss till stranden. Men det var bara ett problem. Lilla blå startade inte. Då jag inte är direkt känd för min tålmodighet kände jag att det var nära att det skulle började ryka ur öronen. Och som att det skulle vara till någon hjälp så ringde jag maken på jobbet och skällde på honom att bilen var så lynnig och jag svor på att jag aldrig skulle befatta mig med den igen. Aldrig! Till slut fick jag igång den och vi begav oss ut till en heldag på stranden. So far, so good. Men sedan var det dags att åka hem igen. Bil f-n startade inte! Nu var mitt tålamod helt slut och jag kunde inte hålla tillbaka något mer. Så jag kontrollerade mig (eller hur man ska uttrycka det?) och bad barnen i baksätet att hålla för öronen och lova att de aldrig skulle berätta för någon vad jag sa, om de mot förmodan skulle höra något genom de förhållna öronen. Då drog jag av min värsta svordomsramsa som jag ärvt efter min far: J-vlar i h-vetes f-n, dra ända in i h-vete!! Efter att ha fått utlopp för min ilska och frustration samlade jag mig igen och tänkte mer kontruktivt. Till min stora lättnad (och även omgivningens!!) startade bilen till slut och vi kunde rulla hemåt.
Nu hade jag gjort klart för min make att jag aldrig, aldrig mer kommer att befatta mig med detta lynnig föremål och att jag från och med nu inte räknade det som att vi hade två bilar i familjen. Så om maken "lånade min bil" (familjens riktiga bil) så gjorde jag bedömningen att jag inte hade någon bil till mitt förfogande. Men så kan man inte ha det i längden.... Vi hade gett lilla blå ett ultimatum. Minsta lilla krångel vid besiktningen så åkte den iväg, vi skulle inte lägga ner en enda krona på den. Troligtvis hade den det på känn, så den passerade vinterns besiktning utan anmärkning. Rakt igenom. Men vad spelar det för roll egentligen när den inte är välkommen att större delen av familjen. Nåja, inte av mig i alla fall.
Så för några månader sedan började vi leta efter en ny bil och i vår familj så har de blivit tradition att det är jag som står för bilinköpen. Makens kompisar brukar reta honom om att andras fruar brukar implushandla kläder och väskor (varför välja, man kan väl impulshandla mycket!!), men att jag åker och impulshandlar en bil istället. Och jag kan faktiskt inte säga emot. För förra gången när vi bytte bil så gick det till precis så. Vi hade börjat pratat om att byta ut Audin till en lite större bil och skulle börja titta på alternativ. Så jag åkte direkt ut till den lokala WV-återförsäljaren och tittade på vad som fanns. Natruligtvis hade de en drive att få iväg några av lagerbilarna inför att den nya modellen skulle anlända inom kort. Ja, vad var det att vänta på? Det var ju rätt färg också! Stormbeige. Bara namnet på färgen kändes rätt. Det var ju egentligen inte så mycket att fundera på och i och med att jag var den som använde bilen till stor del i tjänsten så gav jag mig själv beslutanderätt i det hela. Så väl ute från bilhandlaren ringde jag upp maken som undrade om jag hade sett någon lämplig bil. "Jo då! Och jag har köpte den också!" Det enda han checkade av mig mig var om det fanns dragkrok, vilket jag naturligtvis hade kompletterat med.
Då var det dax igen. Bilbyte. Jag har under de senaste månaderna haft stenkoll på alla internetsajter för bilhandel och hårdbevakat alla Audisar med fyrhjuldrift. Tvyärr har det varit svårt att få tag på en bil med den rätta utrustningen och i den rätta färgen. Men så en dag!! Äntligen fanns den där! En stilig fantomsvart A4 med alla de utrustningspaket jag önskat! Yes! Snabb affär och vi köpte den osett. Så igår åkte maken och jag ner till Västerås för att hämta snyggningen och det är faktiskt första gången i ett bilköp som magkänslan är rätt. Annars brukar jag nästan vara irriterad när jag köper en bil, för jag vet att det är en förlustaffär. Men denna gången känns allt så bra och att bara sätta sig i bilen kändes som att komma hem igen!! Helt plötsligt kändes de senaste fem åren med Passat bara som en transportsträcka till nästa Audi!
Nu kom vi till den stora frågan. Vem skulle börja att köra bilen hem? Jag blev den lyckliga som fick ta premiärturen norr ut, dock med en överenskommelse om var vi skulle stanna och byta bil. Det sista jag sa innan jag drog iväg var: "Du kommer aldrig att hinna ikapp mig!!"
Jag kommer ihåg en dag förra sommaren då jag hade besök av min kompis från Falun. Hon hade tagit tåget upp med sina två barn, och för att vi skulle kunna ta oss iväg någonstans så fick maken ta bussen till jobbet och jag var TVUNGEN att köra den lilla blå. Så väl inpackade i två bilar skulle vi bege oss till stranden. Men det var bara ett problem. Lilla blå startade inte. Då jag inte är direkt känd för min tålmodighet kände jag att det var nära att det skulle började ryka ur öronen. Och som att det skulle vara till någon hjälp så ringde jag maken på jobbet och skällde på honom att bilen var så lynnig och jag svor på att jag aldrig skulle befatta mig med den igen. Aldrig! Till slut fick jag igång den och vi begav oss ut till en heldag på stranden. So far, so good. Men sedan var det dags att åka hem igen. Bil f-n startade inte! Nu var mitt tålamod helt slut och jag kunde inte hålla tillbaka något mer. Så jag kontrollerade mig (eller hur man ska uttrycka det?) och bad barnen i baksätet att hålla för öronen och lova att de aldrig skulle berätta för någon vad jag sa, om de mot förmodan skulle höra något genom de förhållna öronen. Då drog jag av min värsta svordomsramsa som jag ärvt efter min far: J-vlar i h-vetes f-n, dra ända in i h-vete!! Efter att ha fått utlopp för min ilska och frustration samlade jag mig igen och tänkte mer kontruktivt. Till min stora lättnad (och även omgivningens!!) startade bilen till slut och vi kunde rulla hemåt.
Nu hade jag gjort klart för min make att jag aldrig, aldrig mer kommer att befatta mig med detta lynnig föremål och att jag från och med nu inte räknade det som att vi hade två bilar i familjen. Så om maken "lånade min bil" (familjens riktiga bil) så gjorde jag bedömningen att jag inte hade någon bil till mitt förfogande. Men så kan man inte ha det i längden.... Vi hade gett lilla blå ett ultimatum. Minsta lilla krångel vid besiktningen så åkte den iväg, vi skulle inte lägga ner en enda krona på den. Troligtvis hade den det på känn, så den passerade vinterns besiktning utan anmärkning. Rakt igenom. Men vad spelar det för roll egentligen när den inte är välkommen att större delen av familjen. Nåja, inte av mig i alla fall.
Så för några månader sedan började vi leta efter en ny bil och i vår familj så har de blivit tradition att det är jag som står för bilinköpen. Makens kompisar brukar reta honom om att andras fruar brukar implushandla kläder och väskor (varför välja, man kan väl impulshandla mycket!!), men att jag åker och impulshandlar en bil istället. Och jag kan faktiskt inte säga emot. För förra gången när vi bytte bil så gick det till precis så. Vi hade börjat pratat om att byta ut Audin till en lite större bil och skulle börja titta på alternativ. Så jag åkte direkt ut till den lokala WV-återförsäljaren och tittade på vad som fanns. Natruligtvis hade de en drive att få iväg några av lagerbilarna inför att den nya modellen skulle anlända inom kort. Ja, vad var det att vänta på? Det var ju rätt färg också! Stormbeige. Bara namnet på färgen kändes rätt. Det var ju egentligen inte så mycket att fundera på och i och med att jag var den som använde bilen till stor del i tjänsten så gav jag mig själv beslutanderätt i det hela. Så väl ute från bilhandlaren ringde jag upp maken som undrade om jag hade sett någon lämplig bil. "Jo då! Och jag har köpte den också!" Det enda han checkade av mig mig var om det fanns dragkrok, vilket jag naturligtvis hade kompletterat med.
Då var det dax igen. Bilbyte. Jag har under de senaste månaderna haft stenkoll på alla internetsajter för bilhandel och hårdbevakat alla Audisar med fyrhjuldrift. Tvyärr har det varit svårt att få tag på en bil med den rätta utrustningen och i den rätta färgen. Men så en dag!! Äntligen fanns den där! En stilig fantomsvart A4 med alla de utrustningspaket jag önskat! Yes! Snabb affär och vi köpte den osett. Så igår åkte maken och jag ner till Västerås för att hämta snyggningen och det är faktiskt första gången i ett bilköp som magkänslan är rätt. Annars brukar jag nästan vara irriterad när jag köper en bil, för jag vet att det är en förlustaffär. Men denna gången känns allt så bra och att bara sätta sig i bilen kändes som att komma hem igen!! Helt plötsligt kändes de senaste fem åren med Passat bara som en transportsträcka till nästa Audi!
Nu kom vi till den stora frågan. Vem skulle börja att köra bilen hem? Jag blev den lyckliga som fick ta premiärturen norr ut, dock med en överenskommelse om var vi skulle stanna och byta bil. Det sista jag sa innan jag drog iväg var: "Du kommer aldrig att hinna ikapp mig!!"
Kommentarer
Trackback
