Utekalas - Ett vinnande koncept
Det här var det bästa kalas vi någonsin haft! I alla fall ur mammas synvinkel! (Om barnen hade det tråkigt är ju en helt annan sak...!) Att solen sken och det var 22 grader gjorde inte saken sämre. Men barnen lekte så fint och sprang omkring på tomten, köade fint till att hoppa studsmatta och var allmänt glada och höll sams. Vad mer kan en mamma förvänta sig? Dessutom blir ju inte saken sämre när de större barnen (storebror med kompisar) tog över och körde organiserade lekar med hela barnaskaran. Mamma kunde till och med sitta i solen och dricka en latte. Pulsen var låg och magkänslan lugn och fin. Jag satt faktiskt där i solen och betraktade det hela och tänkte på magkänslan och paniken vid storebrors kalas i vintras. Inte en enda liknelse med detta kalas. I vintras hade vi vuxna panik i blicken redan 10 minuter in på kalaset och visste inte hur vi skulle uthärda ytterligare 1 timme och 50 minuter. Till och med maken hade gjort reflektion över denna skillnad och sa vid slutet på dagens kalas: "Det blev lite stressigt med 2 timmar, vi kanske skulle ha haft i alla fall 2 ½ timme!" Detta ser jag som det bästa betyg ett kalas kan få av en förälder!!
Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sig....
Då jag varit arbetsbefriad några veckor har jag självmant tagit på mig uppgiften att fixa inför kalaset och se till att det blev en bra och rolig mingelbuffé. Så huset förbereddes, fönstren putsades, ett otroligt förarbete att hitta bra recept på nätet inleddes. Sedan återstod urvalsprocessen, vilka recept var de bästa och hur matchade de ihop med våra allergiska gäster. När urvalet väl var klart sammanställdes den "effektiva shoppinglistan" där alla varor skrivs ner i den ordning och gruppering som de går att plocka inne i butiken. Ja, ja, så jobbar en effektiv husmoder!! Nu blir ni förvånade va? Eller inte?
Visst hade jag börjat känna mig lite hängig i början på veckan, jag avstod ju t o m att promenera och gå på Bodypump både måndag och tisdag. Men det var inte så pass att jag kände mig riktigt sjuk, lite allmänt hängig. Dessutom förlitade jag mig benhårt på det förkylningsdämpande motpreparat innehållande "Röd solhatt" som en mycket förkylningserfaren kollega rekommenderat. Trots en liten lätt överdosering på "röd solhatt" bryter febern ut. Jag vaknar onsdag morgon, (dagen innan festen!!!!) med jätteont i halsen och feber. Visserligen brukar jag ofta få ont i halsen i samband med förkylning och lite febrig brukar väl alla bli? (Nu låter jag som Magnus Uggla i Filmen G: "Någon procent hit och dit, det har väl alla?") Välstrukturerad som man är slutför jag den sista inhandlingen på onsdag morgon för att få dagen på mig att vila. Städningen som jag skulle göra på dagen den fick maken fixa på kvällen. Jag behövde vila och läka. Och jag vilad men jag läkte inte. Feberfrossa och 39,2 grader. Hoppsan, det här är nog ingen vanlig förkylning. Bäst att förvarna de långväga gästerna så att det inte hinner åka iväg på torsdag morgon. Men jag ville inte riktigt ställa in och hoppades på att det kanske, kanske skulle vara bättre i morgon när jag vaknade..... Ganska långsökt, så här i efterhand. Efter en mycket SVETTIG natt (låter mer spännande än vad det är!!) då jag vaknat mitt i natten och blivit tvungen att vända på täcket för att få det lite torrare i sängen och dessutom ta av mig tröjan som var genomblöt, var temperaturen 38,8 redan på morgonen och det gick fortfarande inte att svälja. Misstänkt halsfluss.... Inser att det inte kommer att bli något kalas, i alla fall inte som jag kan vara med på. Och vem ska i så fall laga maten som jag så stort tagit på mig att fixa??
Väl hos läkaren på torsdag förmiddag får jag konstaterat att jag har halsfluss och behöver penicillin. Då var det klart. Inget mer att fundera på. Kalaset inställt... Sååååå tråkigt!!
På torsdag kväll åt jag min första tugga mat på 2 dygn och febern börjar ge med sig. Det känns väldigt snopet att kalaset blev inställt, och för makens del måste det även kännas mycket snopet att fira sin 40-års dag sovandes i tv soffan efter ett, för mig, okänt antal whiskey, medan frun låg i nedbäddad som i koma.
Nu laddar vi om och förhoppningsvis (om vi är friska!!) blir det ett nytt försök till kalas nästa lördag!
Stackars lilla Sixten!
Nu har det gått ett antal år och jag har intalat mig att jag inte kommer att kunna bli lika fäst vid ett djur som jag var innan jag hade barn. Då var ju katten en kombination av både sambo och barn. Så nu, efter att jag övertalat både make och barn att vi skulle bli med katt, har han flyttat hem till oss Sixten.
Sixten är en långhårig liten trasdocka (Ragdoll) med helt underbara blåa ögon. Pälsen kräver dock sitt med både kamning och dammsugning! (!?). Han är faktiskt tränad att bli dammsugen med borstmunstycke och verkligen älskar det. Det kräver dock att man minskat ner både på styrkan i "suget" och t o m öppnat upp luftintaget så att han inte fastnar... Hemska tanke! Men det här gör ju att han kommer fram så fort damsugarsladden pluggas in i väggen, för han fullkomligt älskar att bli dammsugen.
Häromdagen när jag var i full aktion med dammsuga under skafferiet i köket hade jag kopplat loss munstycket så att bara slangen låg på golvet med fullt drag igång. Dammsugarpåsen var nybytt och det var ett mycket bra sug! (!??? Det där blev nog fel formulering...) I ögonvrån ser jag hur Sixten nyfiket går fram och ska nosa i slangen och som i slowmotion ser jag hur slangen reser sig mot honom som en kobra i attackställning och suger fast över hans nos. Ett välbekant "sssshhhlluuuuuuuurpp"-ljud hörs från Sixtens svalg när han blir grundligt dammsugen i strupen av en mycket effektfull dammsugare. Här var varken effekten satt på låg eller något luftfilter öppnat. Han lyckas backa tillbaka och komma loss från detta monster. Stackars lilla Sixten. Undrar som han vill få pälsen fixad av dammsugaren i framtiden eller om jag kommer att få börja träna honom att bli klippt med trimmer??
Jag och några hundra skrikande tonårstjejer!
Tidigare på kvällen, under den evigt långa väntan mellan Markoolio och EMD (2 timmar!!) började yngste sonen att flippa ur och orkade inte stå, var törstig, var hungrig (trots att vi precis ätit på McDonalds), var sugen på chokladmuffins, tuggummi. You name it! I takt med att sonens glada humör försvann kände jag plötsligt hur mitt tålamod och lugn plötsligt började försvinna. VIPS! Vad fort det gick! Jag som hade laddat med energi, lungn och harmoni i flera veckor. Är det verkligen en sådan färskvara? Maken oberverade också den snabba förvandlingen. "Nu fick du den där blicken igen!!" (Panikångestblicken!!!). Som tur var bröt jag den negativa känslan ganska fort när äldste sonen överlycklig visade upp autografer och berättade att Mattias frågat om han var en tjejtjusare!
Själv så kan jag endast minnas att jag i eget syfte köat för en enda skivsignering. Det var faktiskt i vuxen ålder, bara för några år sedan. Uno Svenningsson spelade i stan och efter konserten var det skivförsäljning och signering. (dock inte lika lång kö som för EMD, och det var total avsaknad av skrikande tonårstjejer!!) Då kön inte var så lång och jag faktiskt hade den nyinköpta skivan i bilen, gick jag ut för att hämta den. När tillfället kändes lämpligt gick jag fram för att få min skiva signerad. När jag tog ut omslaget från fodralet visade det sig att själva CD skivan antagligen satt kvar i bilstereon, och istället blivit ersatt av "Tippen på äventyr"!
Snart kan jag börja gå på Yoga...
Nu börjar jag på riktigt känna mig lite nyfiken på att prova Yoga och då den lokala gymnasikklubben har ett pass i veckan börjar det bli svårt att låta bli att ge det en ny chans. Men jag har ett problem.... Vad jag förstår så ska man vara barfota. Och är det något jag INTE vill visa upp så är det mina fötter! Alla har vi våra kroppsdelar som vi skäms för och för mig är det definitivt fötterna. Jag tror inte riktigt att jag och Emma Viklund (fd Sjöberg) kan jämnföra våra problem, trots att hon i någon intervju för tusen år sedan bekände att hon hade fot- och tåkomplex. Men inte ska jag låta mina fula, valkiga fötter hindra mig från att prova Yoga. Jag måste dock acceptera att jag ser ut som jag gör, men det går faktiskt att göra en liten insats för att hotta upp dem lite. Fram med det lyxiga fotbadkaret som är utrustad med flera effektlägen: Varmt med vibration, varmt med bubblor och (håll i er nu!!) varmt med både vibration och bubblor. Sladden räckte precis till eluttaget om jag ställer fotbadet vid kanten på soffan. DVD spelaren laddas med första säsongen av Sex And The City. Jag bullar upp med kuddar bakom ryggen och sjunker ner och bara njuter! .... i några minuter.... Snart är yngsta sonen där och undrar vad det är som surrar och bubblar. Han vill också prova och tycker att det är supermysigt med bubblor. Efter en liten stund börjar han även behärska de olika effektlägen och vrider om från bubblor till vibration och åter till bubblor. Helt plötsligt har han kommit på en ny lek: Gissa vad det blir? Bubblor eller inte? Yes, så mycket blev det för den mysiga stunden. Lite snabbt måste jag också parera med stoppknappen på DVDn när rollfiguren Samanta plötsligt utövar några av sin kända sexscener i filmen. Jag känner inte riktigt för att börja förklara det med Blommor & Bin just nu och börjar ge upp för att torrlägga mina lite lagom skrynkliga fötter från det varma vattnet. Dags för att filas lite! Hoppsan! Sen går allt så fort. Sonen tippar ut större delen av vattnet som snabbt sprider sig i den tjocka yllemattan och rinner in under soffan. Tänkt så relativt lite vatten kan sprida sig över ett så stort område på så kort tid. Nu är definitivt mysstunden över. Dags att kalla in maken för att försöka rädda ekparketten som är helt indränkt i varmt vatten inklusive lite hudavlagringar. Soffan flyttas, vattnet torkas upp och om man ska se det från den positiva sidan så var det även hög tid för en dammsugning under soffan!
Börjar det vanliga livet komma tillbaka?
När man är mitt inne i småbarnsträsket så tror man att det tillslut ska bli ett normaltillstånd som man aldrig, aldrig kommer att ta sig ur. Nu kommer det att vara så här resten av livet!! Men som en mer erfaren vän (mer erfaren= har lite äldre barn) sa till mig när jag var mitt inne i småbarnskladdet, blöjbyten och ständig passning: "Det är bara en kort period, det går över". Ärligt talat så trodde jag inte på henne då, jag såg liksom inget slut på det hela. Kunde inte riktigt lyfta blicken och tro på att även en 1-åring kan blir en 8-åring, för att sedan bli 18 och flytta hemifrån!
Nu är jag inte riktigt där vid 18-åringen ännu, men det märks en otrolig skillnad bara på att ha en 5-åring och en 8-åring. Jag kan lämna dem ensamma för att åka och handla eller göra lite ärenden. Jag behöver inte ha ständig koll på vad de gör. 8-åringen styr upp det hela och svarar i telefonen och bekräftar att allt är ok. Han ringer mig när jag sitter hos frissan och berättar att det är något som piper hemma. Min första tanke, BRANDVARNAREN!! Men sedan kommer jag ihåg att jag startade diskmaskinen innan jag gick och den spelar en liten trudelutt när den är klar.
Idag kom en känsla av frihet över mig när jag lämnade barnen hemma för att åka och veckohandla. Då tänkte jag också att jag är lyckligt lottad som blir glad och ägnar en tanke åt en sådan liten detalj i vardagen. För det är ju trots allt de små, små stunderna som tillsammans gör livet. I samma stund sänder jag en varm tanke till min underbara vän som även coachar mig och har fått mig att träna på att fokusera på det som är bra istället för att lägga energi på det som är dåligt.
Väl inne på affären skulle det veckohandlas, vilket är en självpåtagen uppgift i familjen. Fördelningen är den att jag skriver matlista, handlar och fraktar hem maten, men väl hemma på gården möts jag av maken som hjälpsamt kommer och bär in alla tunga kassar. Idag handlade jag på eftermiddagen och maken var fortfarande kvar på jobbet, så jag visste i förväg att det inte skulle bli någon service med att bära in tunga kassar. Och av en ren händelse upptäcker jag att jag börjar packa kassarna annorlunda mot vad jag brukar. Jag började tänka mer på att varje kasse inte skulle bli alltför tung, vilket jag aldrig reflekterar över i vanlig fall. Jag kände mig lite tyngd av skuldkänslor för hur jag tänkte och var tvungen att lätta mitt samvete för maken senare på kvällen och visa lite uppskattning. Puss, puss, sluta aldrig med att bära mina (mina!!!???) tunga kassar!
Tack Gode Gud, barnkalaset är över!
Nu är det ett år kvar tills nästa gång äldste sonen ska ha kalas. Det går en trend på hans skola att bjuda alla killar i klassen när det är dags för kalas. Då han även har kompisar som går i klassen ovanför så blev det totalt 17 killar på inbjudningslistan. Alternativet att vara hemma i bostaden gick bort direkt och jag är evigt tacksam för detta mycket kloka och förnuftiga beslut. Jag törs knappt tänka tanken på hur huset skulle ha sett ut nu efter att en orkan av sjövilda busar dragit fram.
Uppehållsrummet på skolan var bokat, bordet var uppdukat med massor av godsaker, godispåsarna var broderligt fyllda med exakt lika mycket godis, ballongerna uppblåsta och lekarna planerade in i mista detalj. Men vad händer? Totalt kaos! 17 barn (nästa alla i alla fall) blir helt hysteriska när de får syn på de ballonger som parvis är ihopsatta med ett snöre (för att användas i en lek!!). Det blir ett totalt ballongkrig och det är en ljudvolym som ingen människa kan få kontroll över. Så leken med att smälla varandras ballonger (som skulle vara fastbundna vid respektive ben) slutade med att så fort som möjligt få hål på alla ballonger så att det blev lite lugnare. Trots makens tröstlösa försök att överrösta killarna ljudvolym för att ge instruktioner till leken kände vi att vi bara måste ge efter. Jag tittar i panik på klockan. Det har gått 5 minuter av kalaset och redan är känslan så här! Det här kommer att bli långa 2 timmar!!! Och det kommer att bli en lång kväll för att sedan lyckas varva ner efter detta...
De lekar som vi planerat har ett stort problem framför sig. Hur förmedlar man till dessa killar att vi har lekar på gång, att vi vill förmedla något - vi vill ha ordet! Busvisslingar, rop och handklappning - ingen reaktion, Vi når inte fram! Jag känner att mitt hjärta börjar slå lite fortare och makens kinder blir rosiga och lite blanka. När t o m han börjar tappa fattningen är det allvarligt. Jag tar en sväng upp i kapprummet för att andas lite lugnare och få luft. Måste ha luft!
Till slut lyckas vi nå fram och förmedla någar lekar som lektes med blandad framgång. Min tanke går osökt till läraryrket och jag undrar hur det skulle kännas att vara klasslärare för detta gäng. Hur fort skulle det gå innan jag gick in i väggen och tog tjänstledigt 3 år? Som tur är kommer det aldrig att bli aktuellt i mitt fall, för jag har SJÄLVINSIKT!! Det skulle inte riktigt vara min grej. Väggen skulle komma så fort!
Så här sitter jag nu med ett stort glas vin i min hand en söndagkväll, allt för att varva ner efter den kraftfulla uppvarvningen som jag precis genomgått. Jag sittter också och planerar nästa års kalas. Ett litet kalas med några få och noga utvalda vänner. Då kan jag t o m våga öppna dörrarna till min egen boning. Tänka att man alltid ska gå den hårda vägen för att lära sig något. Man behöver inte följa strömmen och göra som alla andra.
