Börjar det vanliga livet komma tillbaka?
När man är mitt inne i småbarnsträsket så tror man att det tillslut ska bli ett normaltillstånd som man aldrig, aldrig kommer att ta sig ur. Nu kommer det att vara så här resten av livet!! Men som en mer erfaren vän (mer erfaren= har lite äldre barn) sa till mig när jag var mitt inne i småbarnskladdet, blöjbyten och ständig passning: "Det är bara en kort period, det går över". Ärligt talat så trodde jag inte på henne då, jag såg liksom inget slut på det hela. Kunde inte riktigt lyfta blicken och tro på att även en 1-åring kan blir en 8-åring, för att sedan bli 18 och flytta hemifrån!
Nu är jag inte riktigt där vid 18-åringen ännu, men det märks en otrolig skillnad bara på att ha en 5-åring och en 8-åring. Jag kan lämna dem ensamma för att åka och handla eller göra lite ärenden. Jag behöver inte ha ständig koll på vad de gör. 8-åringen styr upp det hela och svarar i telefonen och bekräftar att allt är ok. Han ringer mig när jag sitter hos frissan och berättar att det är något som piper hemma. Min första tanke, BRANDVARNAREN!! Men sedan kommer jag ihåg att jag startade diskmaskinen innan jag gick och den spelar en liten trudelutt när den är klar.
Idag kom en känsla av frihet över mig när jag lämnade barnen hemma för att åka och veckohandla. Då tänkte jag också att jag är lyckligt lottad som blir glad och ägnar en tanke åt en sådan liten detalj i vardagen. För det är ju trots allt de små, små stunderna som tillsammans gör livet. I samma stund sänder jag en varm tanke till min underbara vän som även coachar mig och har fått mig att träna på att fokusera på det som är bra istället för att lägga energi på det som är dåligt.
Väl inne på affären skulle det veckohandlas, vilket är en självpåtagen uppgift i familjen. Fördelningen är den att jag skriver matlista, handlar och fraktar hem maten, men väl hemma på gården möts jag av maken som hjälpsamt kommer och bär in alla tunga kassar. Idag handlade jag på eftermiddagen och maken var fortfarande kvar på jobbet, så jag visste i förväg att det inte skulle bli någon service med att bära in tunga kassar. Och av en ren händelse upptäcker jag att jag börjar packa kassarna annorlunda mot vad jag brukar. Jag började tänka mer på att varje kasse inte skulle bli alltför tung, vilket jag aldrig reflekterar över i vanlig fall. Jag kände mig lite tyngd av skuldkänslor för hur jag tänkte och var tvungen att lätta mitt samvete för maken senare på kvällen och visa lite uppskattning. Puss, puss, sluta aldrig med att bära mina (mina!!!???) tunga kassar!
