Tack Gode Gud, barnkalaset är över!
Nu är det ett år kvar tills nästa gång äldste sonen ska ha kalas. Det går en trend på hans skola att bjuda alla killar i klassen när det är dags för kalas. Då han även har kompisar som går i klassen ovanför så blev det totalt 17 killar på inbjudningslistan. Alternativet att vara hemma i bostaden gick bort direkt och jag är evigt tacksam för detta mycket kloka och förnuftiga beslut. Jag törs knappt tänka tanken på hur huset skulle ha sett ut nu efter att en orkan av sjövilda busar dragit fram.
Uppehållsrummet på skolan var bokat, bordet var uppdukat med massor av godsaker, godispåsarna var broderligt fyllda med exakt lika mycket godis, ballongerna uppblåsta och lekarna planerade in i mista detalj. Men vad händer? Totalt kaos! 17 barn (nästa alla i alla fall) blir helt hysteriska när de får syn på de ballonger som parvis är ihopsatta med ett snöre (för att användas i en lek!!). Det blir ett totalt ballongkrig och det är en ljudvolym som ingen människa kan få kontroll över. Så leken med att smälla varandras ballonger (som skulle vara fastbundna vid respektive ben) slutade med att så fort som möjligt få hål på alla ballonger så att det blev lite lugnare. Trots makens tröstlösa försök att överrösta killarna ljudvolym för att ge instruktioner till leken kände vi att vi bara måste ge efter. Jag tittar i panik på klockan. Det har gått 5 minuter av kalaset och redan är känslan så här! Det här kommer att bli långa 2 timmar!!! Och det kommer att bli en lång kväll för att sedan lyckas varva ner efter detta...
De lekar som vi planerat har ett stort problem framför sig. Hur förmedlar man till dessa killar att vi har lekar på gång, att vi vill förmedla något - vi vill ha ordet! Busvisslingar, rop och handklappning - ingen reaktion, Vi når inte fram! Jag känner att mitt hjärta börjar slå lite fortare och makens kinder blir rosiga och lite blanka. När t o m han börjar tappa fattningen är det allvarligt. Jag tar en sväng upp i kapprummet för att andas lite lugnare och få luft. Måste ha luft!
Till slut lyckas vi nå fram och förmedla någar lekar som lektes med blandad framgång. Min tanke går osökt till läraryrket och jag undrar hur det skulle kännas att vara klasslärare för detta gäng. Hur fort skulle det gå innan jag gick in i väggen och tog tjänstledigt 3 år? Som tur är kommer det aldrig att bli aktuellt i mitt fall, för jag har SJÄLVINSIKT!! Det skulle inte riktigt vara min grej. Väggen skulle komma så fort!
Så här sitter jag nu med ett stort glas vin i min hand en söndagkväll, allt för att varva ner efter den kraftfulla uppvarvningen som jag precis genomgått. Jag sittter också och planerar nästa års kalas. Ett litet kalas med några få och noga utvalda vänner. Då kan jag t o m våga öppna dörrarna till min egen boning. Tänka att man alltid ska gå den hårda vägen för att lära sig något. Man behöver inte följa strömmen och göra som alla andra.
