mizoo

Jaha, då var det dags igen för den återkommande förnedringen i slalombacken.... De senaste åren har jag klarat mig ganska bra genom att tillbringa den största delen av slalomtiden i barnbacken tillsammans med smågrabbarna. Men då det var "vuxenhelg" i fjällen denna helg så fanns inte riktigt alternativet att åka i barnbacken.

Det stora felet är att jag inte åkte slalom som barn utan provade första gången när jag var 14 år. Jag kan fortfarande komma ihåg det som om det var igår - det första åket! Det var friluftsdag i skolan och jag hade i alla fall självinsikt nog att anmäla mig till att få lektioner av en skidlärare. Men tyvärr så var han lite försenad och jag är ju känd för mitt dåliga tålamod. Dessutom hade jag en kompis som var mycket övertygande om att det inte alls var några problem att börja provåka själv innan läraren kommit. "Det är bara att åka rakt över backen, sedan vänder du och åker tillbaka till andra sidan igen". Lätt som en plätt!! Jag var övertygad och tålamodet att vänta var redan slut. Jag hade ju åkt en hel del längdskidor, så det borde inte vara något problem för en rutinerad skidåkare som jag! Jovisst! Slalom och längdskidor är inte riktigt samma sak. Det gick riktigt bra att åka rakt över backen..... men sedan var det det här med att vända och åka tillbaka. Jag försöker efter bästa förmåga att vända skidorna, men lyckad bara halvvägs. Halvvägs betyder att skidorna var vända rakt ner mot backen och jag satte full fart ner i slalombacken. Helt paralyserad kör jag störtlopp rakt ner utan minsta antydan till att svänga. Olyckligtvis var backen konstruerad så att den slutade med liftkö och tät granskog. Så den enda klara tanke jag hade i mitt huvud den sista biten av backen, när granskogen och kompisarna i liftkön närmade sig i raketfart, var att jag måste få stopp på detta annars dör jag!!! I värsta störtloppsfarten tvingas jag slänga mig omkull, endast några stackars meter från liftkön. Jag minns ännu idag hur jag reste mig upp och riktigt skakade i hela kroppen. Samtidigt tänkte jag att om jag inte provar att åka igen så kommer jag nog aldrig att våga åka slalom för resten av mitt liv. Jag behöver väl inte påtala att jag mycket tålmodigt inväntade skidläraren och inte tog ytterligare goda råd från min kompis!

Efter detta har min slalomkarriär inte gått så där riktigt lysande, men jag hänger alltid på när det är dags för Åreresa med tjejerna (även om det var riktigt länge sedan sist).  Nackdelen är att jag aldrig riktigt fått vara nybörjare. För på en sådan tjejresa är det ju ingen som vill åka runt med Stig-Helmer i de lätta backarna, och jag vill ju inte vara till någon belastning. Så jag åker (utan större gnäll) med upp i liften och hänger på till de backar som övriga gänget ska åka. Men jag minns speciellt en tur till Åre då vi stod högst upp i den svarta backen och det är riktigt isigt. Helt plötsligt blir resten av gänget medvetna om att de har "lurat" upp mig i fel backe och inser att det kommer bli en tuff resa för mig. Lite positivt säger jag "Åk ni! Ner kommer jag alltid!!". Jovisst!! Men hur?? Det var fruktansvärt isigt och brant, samtidigt grips jag av den där dödsångesten igen. Jag är verkligen rädd!!! Sakta börjar jag hasa mig ner för backen. Vad har jag för alternativ? Halvvägs ner i backen kommer jag ikapp en kille som har samma problem som mig. Men han hade tagit av sig sina skidor och försökte gå ner. Jag kände lite samhörighet och ropade lite uppmuntrande till honom: "Jag tror att vi är på samma nivå!!". Lätt irriterat ropar han tillbaka: "Nej, det är vi inte!!" Tydligen hade han mycket större problem än mig, han hade inte ens skidorna på sig och humöret var inte på topp!

Så i helgen var det dags igen. Dags för dödsångesten i slalombacken. Dags för dödsångesten i liften. För en ovan slalomåkare är liften minst lika jobbig som själva backen. Det är väl bara knappliftarna som är riktigt trygga, men tyvärr finns de bara i barnbackarna!! Maken och jag har varit tillsammans i 13 år, men aldrig åkt "vuxenslalom" tillsammans. Han blev faktiskt lite förvånad över att jag, som i vanliga fall är väldigt framåt och tuff, satt och skakade som en liten rädd kanin i stolsliften. "Men du brukar ju inte vara rädd!""
Värdparet för fjällhelgen hade även arrangerat en liten slalomtävling (tack för det, tack för det) som jag redan långt innan resan hade ångest för. Inte nog med att man ska försöka åka mellan portarna så ska resten av gänget stå och titta på medan jag i värsta Stig-Helmer stil ska försöka ta mig fram så gott det går.  Kan det bli mer förnedrande? Spontant så kände jag att jag inte ville vara med på detta och min magkänsla var mycket stark och skrek rakt ut: "Gör det inte! Gör det inte". Men samtidigt så tänkte jag på vad Magnus Samuelsson hade sagt inför att han tackade ja till att vara med i Let´s Dance. Han var livrädd och visste att han inte kunde dansa. "Men om jag skulle tacka nej, så var det för att jag var rädd. Och så fick det ju inte vara". Så med de orden i öronen så lyckades jag ta mig ner båda åken. För ner kommer jag ju alltid!