mizoo

Det är otroligt intensiva kalasmånader i våran familj dessa vinter- och vårmånader. När makens 40-årskris precis är avslutad så ska yngsta sonen fylla 5 år och om några veckor är det dags för undertecknad att ta ett stormkliv närmare mot den stora "att bli medelåldersdagen" (Jag måste dock påtala att det är ett helt år och några veckor kvar till 40!). Så det ena kalaset avlöser det andra. Vis av erfaranhet hade vi inför 5-årskalaset skickat inbjudningar endast till ett fåtal noga utvalda kompisar och lyckades hålla det till en mycket behändig liten skara. Dessutom hade vi förvarnat om att det skulle bli ett utekalas - oavsett väder!!

Det här var det bästa kalas vi någonsin haft! I alla fall ur mammas synvinkel! (Om barnen hade det tråkigt är ju en helt annan sak...!) Att solen sken och det var 22 grader gjorde inte saken sämre. Men barnen lekte så fint och sprang omkring på tomten, köade fint till att hoppa studsmatta och var allmänt glada och höll sams. Vad mer kan en mamma förvänta sig? Dessutom blir ju inte saken sämre när de större barnen (storebror med kompisar) tog över och körde organiserade lekar med hela barnaskaran. Mamma kunde till och med sitta i solen och dricka en latte. Pulsen var låg och magkänslan lugn och fin. Jag satt faktiskt där i solen och betraktade det hela och tänkte på magkänslan och paniken vid storebrors kalas i vintras. Inte en enda liknelse med detta kalas. I vintras hade vi vuxna panik i blicken redan 10 minuter in på kalaset och visste inte hur vi skulle uthärda ytterligare 1 timme och 50 minuter. Till och med maken hade gjort reflektion över denna skillnad och sa vid slutet på dagens kalas: "Det blev lite stressigt med 2 timmar, vi kanske skulle ha haft i alla fall 2 ½ timme!" Detta ser jag som det bästa betyg ett kalas kan få av en förälder!!

Redan förra sommaren började maken muttra om att det inte kändes så bra att åka i hans lilla Polo längre. Han kände sig inte så manlig när han puttrade fram i den lilla mörkblå bilen med små rostfläckar. Det hela förstärktes en hel del när han titt som tätt mötte en gammal dam framförandes ett liknande fordon (dock utan rostfläckar!!). Men han kände väl att han inte riktigt ville identifiera sig med att vara en Rostig-Polo-Kille. Själv så fullkomligt vägrade jag att överhuvudtaget befatta mig med den lilla blå skapelsen. Den var inte riktigt den framtoningen jag ville ha och att bilen sedan var lite opåligtlig i startögonblicket samt att den saknade luftkonditionering, cd-spelare, eldrivna elhissar.... m.m. (Ja, listan kan göras lång.... ) gjorde ju inte saken bättre.

Jag kommer ihåg en dag förra sommaren då jag hade besök av min kompis från Falun. Hon hade tagit tåget upp med sina två barn, och för att vi skulle kunna ta oss iväg någonstans så fick maken ta bussen till jobbet och jag var TVUNGEN att köra den lilla blå. Så väl inpackade i två bilar skulle vi bege oss till stranden. Men det var bara ett problem. Lilla blå startade inte. Då jag inte är direkt känd för min tålmodighet kände jag att det var nära att det skulle började ryka ur öronen. Och som att det skulle vara till någon hjälp så ringde jag maken på jobbet och skällde på honom att bilen var så lynnig och jag svor på att jag aldrig skulle befatta mig med den igen. Aldrig! Till slut fick jag igång den och vi begav oss ut till en heldag på stranden. So far, so good. Men sedan var det dags att åka hem igen. Bil f-n startade inte! Nu var mitt tålamod helt slut och jag kunde inte hålla tillbaka något mer. Så jag kontrollerade mig (eller hur man ska uttrycka det?) och bad barnen i baksätet att hålla för öronen och lova att de aldrig skulle berätta för någon vad jag sa, om de mot förmodan skulle höra något genom de förhållna öronen. Då drog jag av min värsta svordomsramsa som jag ärvt efter min far: J-vlar i h-vetes f-n, dra ända in i h-vete!! Efter att ha fått utlopp för min ilska och frustration samlade jag mig igen och tänkte mer kontruktivt. Till min stora lättnad (och även omgivningens!!) startade bilen till slut och vi kunde rulla hemåt.

Nu hade jag gjort klart för min make att jag aldrig, aldrig mer kommer att befatta mig med detta lynnig föremål och att jag från och med nu inte räknade det som att vi hade två bilar i familjen. Så om maken "lånade min bil" (familjens riktiga bil) så gjorde jag bedömningen att jag inte hade någon bil till mitt förfogande. Men så kan man inte ha det i längden.... Vi hade gett lilla blå ett ultimatum. Minsta lilla krångel vid besiktningen så åkte den iväg, vi skulle inte lägga ner en enda krona på den. Troligtvis hade den det på känn, så den passerade vinterns besiktning utan anmärkning. Rakt igenom. Men vad spelar det för roll egentligen när den inte är välkommen att större delen av familjen. Nåja, inte av mig i alla fall.

Så för några månader sedan började vi leta efter en ny bil och i vår familj så har de blivit tradition att det är jag som står för bilinköpen. Makens kompisar brukar reta honom om att andras fruar brukar implushandla kläder och väskor (varför välja, man kan väl impulshandla mycket!!), men att jag åker och impulshandlar en bil istället. Och jag kan faktiskt inte säga emot. För förra gången när vi bytte bil så gick det till precis så. Vi hade börjat pratat om att byta ut Audin till en lite större bil och skulle börja titta på alternativ. Så jag åkte direkt ut till den lokala WV-återförsäljaren och tittade på vad som fanns. Natruligtvis hade de en drive att få iväg några av lagerbilarna inför att den nya modellen skulle anlända inom kort. Ja, vad var det att vänta på? Det var ju rätt färg också! Stormbeige. Bara namnet på färgen kändes rätt. Det var ju egentligen inte så mycket att fundera på och i och med att jag var den som använde bilen till stor del i tjänsten så gav jag mig själv beslutanderätt i det hela. Så väl ute från bilhandlaren ringde jag upp maken som undrade om jag hade sett någon lämplig bil. "Jo då! Och jag har köpte den också!" Det enda han checkade av mig mig var om det fanns dragkrok, vilket jag naturligtvis hade kompletterat med.

Då var det dax igen. Bilbyte. Jag har under de senaste månaderna haft stenkoll på alla internetsajter för bilhandel och hårdbevakat alla Audisar med fyrhjuldrift. Tvyärr har det varit svårt att få tag på en bil med den rätta utrustningen och i den rätta färgen. Men så en dag!! Äntligen fanns den där! En stilig fantomsvart A4 med alla de utrustningspaket jag önskat! Yes! Snabb affär och vi köpte den osett. Så igår åkte maken och jag ner till Västerås för att hämta snyggningen och det är faktiskt första gången i ett bilköp som magkänslan är rätt. Annars brukar jag nästan vara irriterad när jag köper en bil, för jag vet att det är en förlustaffär. Men denna gången känns allt så bra och att bara sätta sig i bilen kändes som att komma hem igen!! Helt plötsligt kändes de senaste fem åren med Passat bara som en transportsträcka till nästa Audi!

Nu kom vi till den stora frågan. Vem skulle börja att köra bilen hem? Jag blev den lyckliga som fick ta premiärturen norr ut, dock med en överenskommelse om var vi skulle stanna och byta bil. Det sista jag sa innan jag drog iväg var: "Du kommer aldrig att hinna ikapp mig!!"

Så äntligen fick maken sin 40-års fest! Det blev en tapper liten skara, med endast hälften av de vänner som skulle ha kommit förra veckan, om inte min halsfluss satte stopp för det kalaset. Kvällen blev lyckad och vi utnyttjade kvällen och natten väl. Varför gå och lägga sig när man har trevligt?

Vi hade långt i förväg bestämt oss för att göra en liten nostalgitripp tillbaka till 80-talet och fixa en liten musiktävling på just det temat. Själva researcharbetet har tagit många fredagkvällar med ett antal glas med rött vin medan vi letat på Youtube efter låtar i vårt förflutna 80-tal. Tänk vad många underbara låtar som gjordes då. Och tänk alla minnen som väcks till liv bara genom att höra ett musikstycke eller t o m endast ett intro. När man lyssnar på en del låtar vet man precis vilket år det var, vilken grupp, vad sångaren i gruppen hette, vad man gjorde, vilka som var med och t o m vilka kläder man hade på sig just då (trots att man helst vill förtränga både frisyr och kläder!!). Det är även så fascinerande att man kommer ihåg alla låttexter trots att man inte hört låten på kanske 25 år!

När väl "musikmatchen" var igång hårdnade konkurransen mellan de olika lagen och det började märkas ganska tydligt vad var och en hade för specialområden. Vissa knäckte hårdrockslåtar innan introt knapp hade startat medan andra glänste med sådana låtar som de helst inte ville förknippas med, om det inte hade varit för att vinna poäng. Det kanske inte är så hippt att plocka hem alla poäng på låtar som "Oh Mama" med Lili & Sussi, "Maria Magdalena" med Sandra och "Girl I´m gonna miss you" med Milli Vanilli, när man helst av allt skulle vilja kunna de coola hårdrockslåtar med Kiss och White Snake.

Men vad är det för fel på hjärnan och minnet när man ska åka på affären med uppdrag att handla mjölk, bröd och toapapper. Tre enkla saker att komma ihåg! Och likt f-bannat står man där i butiken och ha plockat mjölk och bröd men kan inte förmå sig att komma ihåg vad den tredje saken var. Men att plocka upp "China in your hand" med T´pau redan på introt utan att blinka, det är det inga problem med!

Igår var jag och en kompis på bio. Det var inte direkt någon toppenfilm, men det var filmtiteln som hade lockat mig att ge den en chans. På något sätt kände jag mig lite kallad att se den, "En shopaholics bekännelser".  Det är nästan som att man skulle kunna tro att maken hade tvångs skickat mig att se den. Nja, en ganska tunn story, men det var ju ett och annat som jag snappade upp. Nu är ju inte jag lika långt gången i mitt shoppingmissbruk som huvudrollsinnehavaren, men dock en god bit på väg!

När jag satt där i biomörkret kände jag att jag borde ta med mig ett och annat från den här filmen. Varje gång jag står där med en ny sko (det mest troliga!!) eller något otroligt passande klädesplagg ska jag fråga mig själv "Behöver jag verkligen det här?" "Var det verkligen det här jag skulle köpa när jag klev innanför dörrarna på den här butiken, eller är det ännu ett i leden av alla mina impulsköp?" Väl ute ur biosalongen igen kände jag mig ganska stärkt av att jag faktiskt kan stå emot och stålsätta mig. Jag måste ju i alla fall klara en månad!! .... eller i alla fall en vecka!!

Så var det dags! Det stora testet! Jag och äldste sonen skulle ner på stan idag för skoinköp till honom. Vi gick raskt in på en av stadens skobutiker och snabbshoppade 3 par skor. Endast till honom! Jag tittade inte ens på skor till mig. Inte ens en liten förlupen blick! Mycket stolt och duktig! Det här går ju helt smärtfritt! Är det någon konst? Men vad gick fel?? Väl ute ur butiken får jag syn på Scorett skylten och helt plötsligt får jag en inre bild av ett par skor som jag provat för en månad sedan men ståndaktigt ställt tillbaka på hyllan utan att köpa dem(..eller var det för att jag vid det tillfället köpte två par stövlar, men de var på REA så det räknas nästan inte..) Jag tänkte att jag bara skulle gå förbi och titta om de fanns kvar. Om inte så var fallet, så kan jag släppa tanken på dem och gå vidare här i livet. Helt plötsligt står de där på en hylla, i rätt storlek dessutom, och ropar efter mig: "Buy me!, Buy me!" .... men på Italienska givetvis, för det var ju mycket välskräddade italienska skinnskor!!

Behöver jag tillägga att de bor i min garderob nu??

Snopet! Det är nog vad min make tycker om att han blev snuvad på sin 40-års fest igår. I vanliga fall så brukar det vara barnen som i sista stund drabbas av någon sjukdom så att man akut får ställa in sitt närvarande vid en fest, ett bröllop, ett dop eller bara en helt vanlig trevlig middag. Detta har man börjat att vänja sig vid och tar inte ut så mycket i förskott, utan räknar det istället som en bonus om allt verkligen går enligt planerna. Men vad händer? Makens 40-års fest var planerad långt i förväg och skulle firas på skärtorsdagen som också var den högst aktuella födelsedagen. I princip alla våra gäster kunde komma, även de långväga från Norge, Falun och Stockholm. Jätteroligt! Annars är det så svårt att planera in så att man kan hitta ett bra datum som passar.

Då jag varit arbetsbefriad några veckor har jag självmant tagit på mig uppgiften att fixa inför kalaset och se till att det blev en bra och rolig mingelbuffé. Så huset förbereddes, fönstren putsades, ett otroligt förarbete att hitta bra recept på nätet inleddes. Sedan återstod urvalsprocessen, vilka recept var de bästa och hur matchade de ihop med våra allergiska gäster. När urvalet väl var klart sammanställdes den "effektiva shoppinglistan" där alla varor skrivs ner i den ordning och gruppering som de går att plocka inne i butiken. Ja, ja, så jobbar en effektiv husmoder!! Nu blir ni förvånade va? Eller inte?

Visst hade jag börjat känna mig lite hängig i början på veckan, jag avstod ju t o m  att promenera och gå på Bodypump både måndag och tisdag. Men det var inte så pass att jag kände mig riktigt sjuk, lite allmänt hängig. Dessutom förlitade jag mig benhårt på det förkylningsdämpande motpreparat innehållande "Röd solhatt" som en mycket förkylningserfaren kollega rekommenderat. Trots en liten lätt överdosering på "röd solhatt" bryter febern ut. Jag vaknar onsdag morgon, (dagen innan festen!!!!) med jätteont i halsen och feber. Visserligen brukar jag ofta få ont i halsen i samband med förkylning och lite febrig brukar väl alla bli? (Nu låter jag som Magnus Uggla i Filmen G: "Någon procent hit och dit, det har väl alla?") Välstrukturerad som man är slutför jag den sista inhandlingen på onsdag morgon för att få dagen på mig att vila. Städningen som jag skulle göra på dagen den fick maken fixa på kvällen. Jag behövde vila och läka. Och jag vilad men jag läkte inte. Feberfrossa och 39,2 grader. Hoppsan, det här är nog ingen vanlig förkylning. Bäst att förvarna de långväga gästerna så att det inte hinner åka iväg på torsdag morgon. Men jag ville inte riktigt ställa in och hoppades på att det kanske, kanske skulle vara bättre i morgon när jag vaknade..... Ganska långsökt, så här i efterhand. Efter en mycket SVETTIG natt (låter mer spännande än vad det är!!) då jag vaknat mitt i natten och blivit tvungen att vända på täcket för att få det lite torrare i sängen och dessutom ta av mig tröjan som var genomblöt, var temperaturen 38,8 redan på morgonen och det gick fortfarande inte att svälja. Misstänkt halsfluss.... Inser att det inte kommer att bli något kalas, i alla fall inte som jag kan vara med på. Och vem ska i så fall laga maten som jag så stort tagit på mig att fixa??

Väl hos läkaren på torsdag förmiddag får jag konstaterat att jag har halsfluss och behöver penicillin. Då var det klart. Inget mer att fundera på. Kalaset inställt... Sååååå tråkigt!!

På torsdag kväll åt jag min första tugga mat på 2 dygn och febern börjar ge med sig. Det känns väldigt snopet att kalaset blev inställt, och för makens del måste det även kännas mycket snopet att fira sin 40-års dag sovandes i tv soffan efter ett,  för mig, okänt antal whiskey, medan frun låg i nedbäddad som i koma.

Nu laddar vi om och förhoppningsvis (om vi är friska!!) blir det ett nytt försök till kalas nästa lördag!

Det är nu helt underbara vårvinterdagar och jag känner mig verkligen tacksam för att jag har möjlighet att njuta av vårsolen några timmar i min ensamhet varje dag. Efter några veckor av ledighet känner jag att jag har dragit ner på tempot rejält. Det känns inte lika angeläget att fortsätta med "rensa-garderob-projektet" (som nu kommit till strumplådan), att hålla hemmet fritt från dammråttor eller rensa ur ett källarförråd. Nej, nu har fokus helt och hållet hamnat på att NJUTA och KOPPLA AV, vilket känns ganska självklart när man är helt svältfödd på sol och värme då vårsolen äntligen tittar fram och får mig att släppa allt och bara sätta mig i en brassestol med musik i lurarna och en krämig latte i min hand. Det är det här som är livet, att bara få vara för sig själv en stund och må riktigt gott!!

Visst tänkter jag på att jag borde ta tag i vissa projekt dom här tre veckorna som är kvar av min ledighet - men inte idag! Jag borde verkligen gå igenom min strumplåda, för just nu är den helt bortom all räddning och jag öppnar den inte ens utan går direkt på makens strumplåda. Det är dock inte så uppskattat då hans lager av strumpor snabbt tar slut när det är två som rycker och sliter i de stackars strumporna istället för en. Häromdagen kom han på mig igen och bad mig kavla upp byxbenen så att han skulle se om jag varit och tjuvat i hans låda. Han har till och med gått så långt att han köper strumpor som han tror att jag skulle vägra att ta på mig: Strumpor med alla veckodagar, Måndag, Tisdag,..... Jo, jag vet! Det är lågt, nästan som Glocalnet! Det är ganska motvilligt jag tar på mig de otroligt fula, osexiga veckodagsstumporna, men vad ska jag göra när jag inte kan hitta ett enda par strumpor i min låda som hör ihop. Bara udda, omaka strumpor och en miljard av dem!! Så de har ju sin maka någonstans i lådan. Det känns som att nästan en hel dag skulle behöva offras för att fixa till detta problem. Jag måste medge att det mer lockande att köpa helt nya strumpor och bara tömma lådan direkt ner i en soppåse.

Nej, jag skjuter fort tankarna på strumplådeprojektet åt sidan och vrider mitt ansikte upp mot solen. Hur länge kan jag sitta här utan att bränna sönder mig?? Det är ganska angenäma problem, nästan som förra året på långsemestern i Thailand. "Vad ska vi beställa för frukost idag då?? Vilken strand ska vi gå till i dag då? Vad ska vi beställa till lunch?? Ska jag beställa en Mangoshake eller en Cocosshake?... osv osv." Ja ni fattar! Ingen städning, ingen tvätt, ingen tid att passa, ingen veckohandling. Jag känner att jag nu börjat komma ner i varv även på hemmaplan och börjar bli lite som Skalman, där SKYNDA är en svordom!!