Stackars lilla Sixten!
Nu har det gått ett antal år och jag har intalat mig att jag inte kommer att kunna bli lika fäst vid ett djur som jag var innan jag hade barn. Då var ju katten en kombination av både sambo och barn. Så nu, efter att jag övertalat både make och barn att vi skulle bli med katt, har han flyttat hem till oss Sixten.
Sixten är en långhårig liten trasdocka (Ragdoll) med helt underbara blåa ögon. Pälsen kräver dock sitt med både kamning och dammsugning! (!?). Han är faktiskt tränad att bli dammsugen med borstmunstycke och verkligen älskar det. Det kräver dock att man minskat ner både på styrkan i "suget" och t o m öppnat upp luftintaget så att han inte fastnar... Hemska tanke! Men det här gör ju att han kommer fram så fort damsugarsladden pluggas in i väggen, för han fullkomligt älskar att bli dammsugen.
Häromdagen när jag var i full aktion med dammsuga under skafferiet i köket hade jag kopplat loss munstycket så att bara slangen låg på golvet med fullt drag igång. Dammsugarpåsen var nybytt och det var ett mycket bra sug! (!??? Det där blev nog fel formulering...) I ögonvrån ser jag hur Sixten nyfiket går fram och ska nosa i slangen och som i slowmotion ser jag hur slangen reser sig mot honom som en kobra i attackställning och suger fast över hans nos. Ett välbekant "sssshhhlluuuuuuuurpp"-ljud hörs från Sixtens svalg när han blir grundligt dammsugen i strupen av en mycket effektfull dammsugare. Här var varken effekten satt på låg eller något luftfilter öppnat. Han lyckas backa tillbaka och komma loss från detta monster. Stackars lilla Sixten. Undrar som han vill få pälsen fixad av dammsugaren i framtiden eller om jag kommer att få börja träna honom att bli klippt med trimmer??
Jag och några hundra skrikande tonårstjejer!
Tidigare på kvällen, under den evigt långa väntan mellan Markoolio och EMD (2 timmar!!) började yngste sonen att flippa ur och orkade inte stå, var törstig, var hungrig (trots att vi precis ätit på McDonalds), var sugen på chokladmuffins, tuggummi. You name it! I takt med att sonens glada humör försvann kände jag plötsligt hur mitt tålamod och lugn plötsligt började försvinna. VIPS! Vad fort det gick! Jag som hade laddat med energi, lungn och harmoni i flera veckor. Är det verkligen en sådan färskvara? Maken oberverade också den snabba förvandlingen. "Nu fick du den där blicken igen!!" (Panikångestblicken!!!). Som tur var bröt jag den negativa känslan ganska fort när äldste sonen överlycklig visade upp autografer och berättade att Mattias frågat om han var en tjejtjusare!
Själv så kan jag endast minnas att jag i eget syfte köat för en enda skivsignering. Det var faktiskt i vuxen ålder, bara för några år sedan. Uno Svenningsson spelade i stan och efter konserten var det skivförsäljning och signering. (dock inte lika lång kö som för EMD, och det var total avsaknad av skrikande tonårstjejer!!) Då kön inte var så lång och jag faktiskt hade den nyinköpta skivan i bilen, gick jag ut för att hämta den. När tillfället kändes lämpligt gick jag fram för att få min skiva signerad. När jag tog ut omslaget från fodralet visade det sig att själva CD skivan antagligen satt kvar i bilstereon, och istället blivit ersatt av "Tippen på äventyr"!
Ugglor i mossen och Påfåglar på vägen!!
Jag såg en stor och fin uggla för några veckor sedan när jag som vanligt tog min morgonpromenad, och log inombords när jag tänkte på en högst märklig incident som hände för några somrar sedan.
Maken och jag satt i tv soffan och slötittade på tv när det plötsligt dunkade till i väggen. Då en av sönerna hade sovrummet precis ovanför så gick den första tanken till att han i sömnen hade sparkat in foten i väggen. Det kändes som den mest naturliga förklaringen, men så hör jag mig själv säga "Jag tyckte att det lät som en uggla som flög i husväggen". Jag undrar än i dag vad jag fick denna kommentar ifrån, för sannolikheten att det skulle ske var väl en på miljonen. Maken bara ruskade på huvudet och skrattade. "Visst gumman!". På något sätt så ville jag ändå kolla vad det var som hade hänt, så jag öppnade fönstret för att se om vi fick någon ledtråd men jag vet inte ritkigt vad jag hade förväntat mig. Inget där..... När jag är på väg att stänga fönstret ropar maken "Titta där i tuijan!!" Ja, titta där! På rygg i en av tuijorna låg en liten sparvuggla med (vad vi kan förmoda) en liten lätt hjärnskakning. Minen som maken hade i ansiktet var helt obetaldbar och jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som flög i mig!
När jag sedan berättat denna historia på jobbet så har jag fått en lätt road respons. En av kollegorna har dagligen gått förbi mitt rum och dunkat till i väggen utanför, för att sedan sticka in huvudet och fråga vad det var för fågelsort. Han var även nyfiken på om jag kunde höra skillnad på om det var en uggla i lockpanel eller i tegelvägg!!
Mina ornitologiska kunskaper fortsätter att imponera, men tyvärr så är det ingen som tror på mig i första skedet. Som t e x förra våren när det blev en mindre trafikolycka på vägen hem, då en fågel fick sätta livet till. När jag passerar olycksplatsen är allt som återstår en stor dunboll, men jag tycker ändå att jag kan urskilja lite fjädrar. Så min spontana reaktion är Påfågel. Men till och med jag förstår det orimliga i att det skulle ha varit en vild Påfågel efter E4:an i Norrland. Så jag drar snabbt slutsatsen att det måste ha varit en Fasan. Inte heller helt vanliga här (har aldrig sett en fasan utanför Furuvik), mycket sällsynt men dock inte helt omöjligt. När jag sedan återger denna berättelse möttes jag av lite lätta hånskratt och fick höra det orimliga i att det skulle finnas Fasander här. Som tur var så fick jag ganska snabbt upprättelse! En vecka senare var det en notis i den lokala tidningen om att man hade sett några Fasaner i området och de hade t o m fångats på bild! Skrattar bäst som skrattar sist!!
Från lugnet i Klimpfjäll till "Number of the beast"
Sonen har anmält sig och sina hårdrocksälskande kompisar att mima till Number of the beast på den årliga Mimfestivalen. Det känns som ett vinnnade koncept då "sångaren" och även ledaren i mimgänget ensam tagit hem vinsten de senaste två åren och självförtroendet är på topp. Förväntansfulla har nu de övriga gruppmedlemmarna antagit utmaningen och är laddade med tatueringar, plastgitarrer, bunkar, durkslag och sushipinnar (som trumpinnar!!). Man tager vad man haver! Repetitionerna pågår för fullt i vårt vardagsrum och jag har för säkerhetsskull räddat mina fina höga ljusstakar i fönstret, med risk om att någon häftig rockposé med plastgitarren sveper genom fönsterbrädan. Iron Maiden spelar på högsta volym från den lilla ansträngda CD-spelaren och jag känner mig ovanligt lugn och harmonisk trots det kaos som råder i huset. Kan det bero på att upplevelsen från barnkalaset sitter i fortfarande. Allt är ju relativt och man blir mer härdad. Det här är ju rena barnleken. Men jag skulle nog att gått på Bodypump och kommit hem till fikat istället....
Dagarna i Klimpfjäll kan jag leva på länge. Ingen skidåkning för mig men desto mer skoter. Det är lite märkligt, jag som inte ens skulle komma på att göra en handbromsvändning med bilen plötsligt kan få sådana horn i pannan när jag sitter på en skoter. Jag kommer på mig själv att jag skrattar högt och sitter med ett stort leende när det börjar krampa i "gas-tummen" och jag flyger fram över snön. Sista dagen hade vi blivit lite mer rutinerade och vågade med både fart och kurvor. På en lång raksträcka efter en avstängd bilväg växte hornen fram igen och jag hade en kompis på "bönpallen". Skotern framför kördes av Mr Klimpfjäll som började leka med skotern upp och ner på vallen vid sidan av vägen, eller var det en uppmuntran till mig att bli lite djärvare och hänga på? Hur skulle jag tolka det? Hursom helst så blev jag lockad!! Tankeläsaren som satt bakom min rygg ropade genom det ettriga motorljudet "Nej! Nej! Nej! Tänk inte tanken ens!!!" Istället hittade jag lite hopp som jag kunde överraska henne med! Tjohoo!!
Nu har Maiden tillfälligt tystnat och jag ska skynda mig att duka fram lite fika och hoppas på att "Maten tystar munnen" ett tag i alla fall!
En helt underbar dag!
En av de största fördelarna med att komma in i "fylla-jämnt-perioden" är att alla kompisar också är där. Några klarade av detta redan för några år sedan medan vi i jämn ström droppar in en efter en. Detta innebär att vi med ganska kontinuerligt nu har en orsak till att samla ihop hela tjejgänget för att överraska och fira jubilaren. Efter att vi alla genomgått de tuffa småbarnsåren och knappt orkat träffas för lunch en gång i kvartalet, har vi helt plötsligt blivit partypinglor igen som tar varje tillfälle i akt att hitta på någon rolig aktivitet och vi har till och med strukturerat upp oss för att träffas över en lunch varannan vecka med stående schema och stående bord.
Igår var det dags igen att fira en av tjejerna i gänget. Hon blev upplockad i bostaden tidigt på morgonen med order om att packa en väska för övernattning. Sedan startade denna härliga dag med långfrukost på ett av stadens fina hotell. Vi hade tidigare ställt oss själv frågan hur vi skulle vilja tillbringa en riktig tjejdag i vår stad. Svaret var enhälligt! Med Shopping, Fika, Vin och God Mat. Som en lite högtidlig avslutningen på långfrukosten överräcktes presentkort på shopping i vår vackra Stenstad. Sedan var det dags att ge sig ut för att hitta nya investeringar till garderoben! Redan i första butiken spenderades både massor av tid (1 timme!!) och alla presentcheckar. Men det hindrade inte varken oss eller jubilaren att fortsätta shoppandet. Vi hade ju bara värmt upp.
Nu är det lite speciellt när tjejer går för att "grupp-shoppa". Det börjar oftast med att någon hittar ett riktigt kanonplagg och slutar med att två eller flera bär med sig små fina påsar innehållande just detta plagg. Sedan gäller det att man gör avstämning med varandra innan gemensamma träffar så att inte fyra av åtta för dagen har på sig just den där Madonnaklänningen som vi tidigare "grupp-shoppat". Även denna dag blev det "grupp-shopping". Tre köpte jättesnygga linnen från Tiger, tre köpte likadana toppar, två köpte likadana scarfsar och till slut köpte två stycken likadana byxor. Till detta kom ytterlige ett antal singelplagg, så dagens skörd kunde vi känna oss mycket stolta över när vi senare på eftermiddagen ställde upp alla kassar mot bord och stolar där vi satt för att vila våra trötta ben med ett glas gott vin.
Men det finns ju även en annan typ av "tvilling-shopping" som jag och en kompis tillämpar. Vi faller oftast för samma kläder, och då vi bor 30 mil från varandra så kopierar vi gärna om den andra har hittat ett snyggt plagg. Men ibland shoppar vi även samma kläder utan att veta om det. Som förra sommaren, när jag blev så där riktigt kär i en tunika från Bondelid. Tyvärr så fanns inte min storlek i butiken, men blir man kär så blir man och jag bad dem kontrollera om det gick att få tag på min storlek genom någon av de andra butikerna i kedjan. Yes! Inom några dagar så skulle jag få min fina tunika. Naturligtvis måste jag delge min "shopping-syster" detta fantastiska fynd (fynd och fynd.... kanske inte prismässigt direkt med tänk känslan!!). Ivrigt beskriver jag för henne hur tunikan ser ut och till slut bryter hon in och frågar "-Är det den med vita tofsar fram?". Ja, har du sett den? Visst är den snygg!!. "Jo, den är jättesnygg! Jag har också köpt den!" Detta kallar jag "tvilling-shopping".
Gårdagen avslutades med god mat, dryck och en fantastiskt sångövning! Jag vet inte om det var vinet eller om jag helt enkelt inte bryr mig längre, då jag helt ohämmat sjunger för full hals i kvällens avslutande SingStar. Detta hör till en ovanlighet då jag under hela grundskolan mimat mig igenom alla sång och musiklektioner!
Sushi för nybörjare... *)
Mina barn är lite kräsna när det gäller mat, och jag vet att ni är många som tycker att det har gått i arv från deras mor..;-) Men min favoritmat är inte och kommer aldrig heller att bli MAKARONER & KORV, inte heller PANNKAKOR och definitivt inte FISKPINNAR. Jag försöker och jag försöker få dem att tycka om mat som jag vill laga och äta. Då jag under större delen av mitt vuxna liv (från att jag blivit vuxen nog att handla och laga maten själv) varit en riktig fisk & skaldjursälskare så har jag haft en riktig utmaning att få dem att tycka om fisk i alla former. Lax i ugn... Rödspättarullader, fisk & skaldjursgryta, listan kan göras hur lång som helst! Äldste sonen har i alla fall lärt sig att smaka, men det är på riktigt när han får attacker av kväljningar och håller på att kräkas när han ska svälja en laxbit. Då känns det inte så roligt att kämpa med fiskrätterna och när jag samtidigt vet att maken även vill äta något mer köttigare och korvigare.... Är det så här det är att vara ensam tjej i en familj???
Men (håll i er!!) de älskar Sushi och äter så att det kommer ut Maki ur öronen. Så i kväll bytte jag Tacobuffén till Sushibuffé och sushibitarna hade rykande åtgång. Yngste sonen struntade tillslut i risbullarna och tuggade istället i sig hela laxbitar.
Själv så är jag mycket svag för Noriarken (sjögräsarken) som man använder till att rulla Maki. Jag kan inte låta bli att äta upp ett helt ark väldigt torrt och gräsigt (sjögräsigt!!) papper. Det är något speciellt med smaken som jag bara inte kan motstå. Visst kan jag hålla med om att det blir en liten konstig situation inne i munnen när Noriarket klibbar fast mot gommen och det blir svårt att få loss. Men det måste ju innehålla väldigt mycket av något ämne som jag uppenbarligen har en väldig brist av.... Eller så har jag helt enkelt bara en väldigt udda smak!
*) ... är en bok av min favoritförfattare, Marian Keyes.
Hur gammal är jag egentligen??
När jag idag bläddrade igenom dagens post hittade jag en postorderkatalog. Med en snabb blick på omslaget drog jag slutsatsen att detta inte var till mig, antagligen är det en eftersläpning av posten som egentligen ska till Fru Sjökvist 60+ (som i och för sig flyttade för 8 år sedan!!). När jag vänder på katalogen för att se vem den är adresserad till så blir jag lite smått förvånad. Den är ju adresserad till mig!! Jag vänder snabbt tillbaka till framsidan av katalogen och tittar föraktfullt på modellerna som visar upp mycket präktiga och en smula tantiga kläder. En flash-back dyker upp och jag ser min mormor bläddra i en Haléns eller Josefssons med käcka damer i käcka kläder. Hemska tanke, den här katalogen är riktad till mogna kvinnor!! Jag har ju inte ens fyllt 40! Vad har de gjort för urval när de skickat ut den till mig?
Med en känsla av lätt förolämpning går jag snabbt vidare i posthögen. Åå, ett erbjudande riktat just till mig. Vad kan det vara? Men vad är det här? Är det stora "mobba-oss-som-snart-ska-fylla-40"-dagen? Kan det vara så att de har synkat ihop utskicken så att man ska bli nertryckt i skoskaften och känna att dom där kläderna i "mogna-kvinnor-katalogen" nog är de enda som passar för min ålder? Nå, vad innehöll detta oemotståndliga erbjudande då? :
Testa dig själv!
- Händer det att du känner stelhet i muskler och leder?
- Visste du att brosk från djuphavsfiskar kan vara bra för lederna?
- Önskar du dig rörliga leder?
Prova Medi Lenk Natural för 0 kr. Gåva till dig! Armbandsur med äkta diamant! (värde på klockan 299 kr)
Saken blir ju inte bättre av att man börjar svara på frågorna tyst inne i huvudet. Visst har jag börjat få ont i knäna när jag lyfter tungt på Bodypumpen? Snabbt river jag sönder brevet och skyndar mig att lägga katalogen i pappersinsamlingen. Här ska vi inte tanta till oss i förtid. Nej det var ju faktiskt bara två dagar sedan jag var på "ungdomsfik" med en kompis. (eller ska man säga väninna när man snart är 40??). Bara det att man använder ordet Ungdom tyder på en viss mognad hos sig själv....Vi tvekade faktiskt innan vi klev in på caféet, då vi gick förbi fönstren och fnissade lite när vi såg snittåldern som var runt 18. Det gjorde ju inte saken bättre att det fanns hängande korgstolar (som en liten kupa) som man kunde krypa in i och sitta i skyltfönstret. Soffgrupper var också placerade i skyltfönstren och det var sådana soffor som du kryper upp i och ställer skona på golvet. Nja, men vad gör man inte för att känna sig lite yngre. Vi smög in och satte oss i en vanlig soffa med vanlig bord. Nästa gång då sätter vi oss i de hängande korgstolarna och slappar i skylten!
Hemmafrun
Just nu är jag precis mellan två jobb. Inte på det sättet som många arbetslösa hurtigt säger de får frågan om yrke. Nej, jag sitter i karantän då jag har valt att gå vidare till en konkurrerande verksamhet. Så nu (stackars mig...) är jag arbetsbefriad med lön tills dess att min uppsägningstid är över. Så jag börjar se riktigt hoppfullt på den kommande våren, då det just nu känns ganska långt tills mitten på april.
Från att i flera års tid levt med ständig press att hinna med allt som ska skötas om i Familjen AB och på samma gång försöka klämma in tid för träning och egen tid och ständigt vara trött och slut, så börjar jag så sakta känna att energin kommer tillbaka. Dagen startas med en rask morgonpromenad för att få lite frisk luft och motion. Helt plötsligt har jag lust att torka ur hela vitrinskåpet och flytta om porslinet, så att det fint står sorterat efter de ljusa färgerna. Äntligen bakar jag den där nyttiga limpan med alla sorters hälsosamma frön, vars recept jag hoppfullt rivit ur en tidning för månader sedan. Nu sprider sig doften av nybakat matbröd i mitt hus och samtidigt får jag en otrolig känsla av välbefinnande och jag känner mig stolt över vad jag åstadkommit.
Samtidigt som jag vet att jag inte ska dra på för högt tempo och starta för många projekt på en gång, så får det inte heller bli pensionärsvarning: "Om jag går på ICA idag, så sparar jag Apotektet tills i morgon, och då kan jag på fredag gå till kemtvätten". Nej, vi bor ju i mellanmjölkens land, så lagom är bäst. Det är faktiskt något som jag försöker träna på hela tiden, att jag inte måste vara såååå effektiv i allt jag gör. Som t e x hur jag brukade göra när jag bakade. Jag startade flera bak samtidigt för att efter några timmar vara helt svettig med att lyfta ur plåtar och baka bullar, och kavla ut kakdegar. Så där stod jag med 1000 sorters kakor. I och för sig var resultatet bra, men resan dit hade inte varit så rolig. Nu försöker jag istället träna på att göra en sak i taget och vara här och nu. Det är ju även resan som räknas - inte bara målet. Så här försöker jag göra nu: "Nu ska jag baka choklad muffins. Endast chokladmuffins. Inte ens ett enda litet, litet recept till, bara chokladmuffins. Nu hackar jag chokladen. Hack, hack, hack. Nu blandar jag alla ingredienser. Blanda, blanda, blanda. Nu fördelar jag smeten i formar. Smet, smet, smet. Och in i ugnen!" Nu kommer vi till den största frestelsen, att inte påbörja något nytt bak under tiden muffinsarna gräddas. Nej, då sätter jag mig i soffan och läser ett glassigt magasin.
Mitt nästa projekt blir att rensa ur garderoben. Ju större garderob, ju mer kläder sparar man. Då jag lyckades tjata till mig en stor "gå-in-i-garderob" för några år sedan så har jag en del utrymme att gå igenom. Här gäller det att vara ärlig med sig själv och inse vad man ska behålla och inte behålla. Här kommer mina tips om vilka kläder som ska rensas ur:
- När det är damm på galgen och på "axlarna" (ett säkert tecken på att plagget inte blivit använt det senaste året.)
- När byxorna har blivit för korta i benen och du fortfarande har samma längd
- När du börjar tveka och känna oro över om det verkligen syns att denna kavaj inhandlades för 10 år sedan
Nej, nu ska jag göra mig en stor kopp latte för att sätta mig och bläddra i min bok om Per Gessle, som står helt orörd i hyllan trots att jag ivrigt köpte den första utgivningsdagen för flera år sedan!
Snart kan jag börja gå på Yoga...
Nu börjar jag på riktigt känna mig lite nyfiken på att prova Yoga och då den lokala gymnasikklubben har ett pass i veckan börjar det bli svårt att låta bli att ge det en ny chans. Men jag har ett problem.... Vad jag förstår så ska man vara barfota. Och är det något jag INTE vill visa upp så är det mina fötter! Alla har vi våra kroppsdelar som vi skäms för och för mig är det definitivt fötterna. Jag tror inte riktigt att jag och Emma Viklund (fd Sjöberg) kan jämnföra våra problem, trots att hon i någon intervju för tusen år sedan bekände att hon hade fot- och tåkomplex. Men inte ska jag låta mina fula, valkiga fötter hindra mig från att prova Yoga. Jag måste dock acceptera att jag ser ut som jag gör, men det går faktiskt att göra en liten insats för att hotta upp dem lite. Fram med det lyxiga fotbadkaret som är utrustad med flera effektlägen: Varmt med vibration, varmt med bubblor och (håll i er nu!!) varmt med både vibration och bubblor. Sladden räckte precis till eluttaget om jag ställer fotbadet vid kanten på soffan. DVD spelaren laddas med första säsongen av Sex And The City. Jag bullar upp med kuddar bakom ryggen och sjunker ner och bara njuter! .... i några minuter.... Snart är yngsta sonen där och undrar vad det är som surrar och bubblar. Han vill också prova och tycker att det är supermysigt med bubblor. Efter en liten stund börjar han även behärska de olika effektlägen och vrider om från bubblor till vibration och åter till bubblor. Helt plötsligt har han kommit på en ny lek: Gissa vad det blir? Bubblor eller inte? Yes, så mycket blev det för den mysiga stunden. Lite snabbt måste jag också parera med stoppknappen på DVDn när rollfiguren Samanta plötsligt utövar några av sin kända sexscener i filmen. Jag känner inte riktigt för att börja förklara det med Blommor & Bin just nu och börjar ge upp för att torrlägga mina lite lagom skrynkliga fötter från det varma vattnet. Dags för att filas lite! Hoppsan! Sen går allt så fort. Sonen tippar ut större delen av vattnet som snabbt sprider sig i den tjocka yllemattan och rinner in under soffan. Tänkt så relativt lite vatten kan sprida sig över ett så stort område på så kort tid. Nu är definitivt mysstunden över. Dags att kalla in maken för att försöka rädda ekparketten som är helt indränkt i varmt vatten inklusive lite hudavlagringar. Soffan flyttas, vattnet torkas upp och om man ska se det från den positiva sidan så var det även hög tid för en dammsugning under soffan!
Börjar det vanliga livet komma tillbaka?
När man är mitt inne i småbarnsträsket så tror man att det tillslut ska bli ett normaltillstånd som man aldrig, aldrig kommer att ta sig ur. Nu kommer det att vara så här resten av livet!! Men som en mer erfaren vän (mer erfaren= har lite äldre barn) sa till mig när jag var mitt inne i småbarnskladdet, blöjbyten och ständig passning: "Det är bara en kort period, det går över". Ärligt talat så trodde jag inte på henne då, jag såg liksom inget slut på det hela. Kunde inte riktigt lyfta blicken och tro på att även en 1-åring kan blir en 8-åring, för att sedan bli 18 och flytta hemifrån!
Nu är jag inte riktigt där vid 18-åringen ännu, men det märks en otrolig skillnad bara på att ha en 5-åring och en 8-åring. Jag kan lämna dem ensamma för att åka och handla eller göra lite ärenden. Jag behöver inte ha ständig koll på vad de gör. 8-åringen styr upp det hela och svarar i telefonen och bekräftar att allt är ok. Han ringer mig när jag sitter hos frissan och berättar att det är något som piper hemma. Min första tanke, BRANDVARNAREN!! Men sedan kommer jag ihåg att jag startade diskmaskinen innan jag gick och den spelar en liten trudelutt när den är klar.
Idag kom en känsla av frihet över mig när jag lämnade barnen hemma för att åka och veckohandla. Då tänkte jag också att jag är lyckligt lottad som blir glad och ägnar en tanke åt en sådan liten detalj i vardagen. För det är ju trots allt de små, små stunderna som tillsammans gör livet. I samma stund sänder jag en varm tanke till min underbara vän som även coachar mig och har fått mig att träna på att fokusera på det som är bra istället för att lägga energi på det som är dåligt.
Väl inne på affären skulle det veckohandlas, vilket är en självpåtagen uppgift i familjen. Fördelningen är den att jag skriver matlista, handlar och fraktar hem maten, men väl hemma på gården möts jag av maken som hjälpsamt kommer och bär in alla tunga kassar. Idag handlade jag på eftermiddagen och maken var fortfarande kvar på jobbet, så jag visste i förväg att det inte skulle bli någon service med att bära in tunga kassar. Och av en ren händelse upptäcker jag att jag börjar packa kassarna annorlunda mot vad jag brukar. Jag började tänka mer på att varje kasse inte skulle bli alltför tung, vilket jag aldrig reflekterar över i vanlig fall. Jag kände mig lite tyngd av skuldkänslor för hur jag tänkte och var tvungen att lätta mitt samvete för maken senare på kvällen och visa lite uppskattning. Puss, puss, sluta aldrig med att bära mina (mina!!!???) tunga kassar!
Källargubben
Vårt liv har blivit så mycket enklare sedan vi påbörjat vår relation med "källargubben". Just nu är det den enklaste saken i världen att måla om ett rum, eller fixa en ny fondvägg. Vad är det för konst när han kommer hem till oss med allt material, gör jobbet och sedan åker därifrån med de kladdiga målarpenslarna i en plastpåse.
Det finns dock en liten hake som är bra att känna till - man måste vara med och hålla lite koll. För något år sedan skulle gästrummet i källaren fixas till och en gråsvart fondtapet skulle upp på en av väggarna. Tapeten hade (vad jag ansåg!) ett mycket tydligt grovt retromönster, så mönsterpassningen skulle inte bli något problem. Men nu har jag lärt mig bättre. Se alltid till att lite emellanåt komma och servera kaffe, fråga om påtår m.m för att ha chans att överblicka det pågående arbetet. Väl nere i gästrummet insåg jag att varenda tapetvåd satt fel i mönsterpassningen. Här får jag snabbt ta ett beslut. Vara lite finkänlig i mitt framförande om att det var fel och därmed riskera att tapetklistret skulle torka in, eller helt enkelt snabbt som tusan påtala att VÅDERNA ÄR INTE MÖNSTERPASSADE!. Behöver jag upplysa om att jag valde det senare...
Han fick även prova på att jobba under viss press där det inte var ok med minsta fel då det inte fanns några som helst marginaler. Naturligtvis hade jag fastnat för en mycket stilren tapet i bambu, á 2000 kr rullen. Men nu är det ju så fiffigt att sätter man upp en fondvägg så behöver man ju inte så många rullar. I just det här fallet så skulle det precis räcka med en rulle om vi satte en lite högre golvsockel i ek. Allt var noga uträknat men vi kände dock nervositeten från "källargubben". Mission completed! Han fixade det!
Däremot hade vi inte en lika lyckad historia då vi förra vinterna åkte på långsemester. Vi tänkte vara lite smarta och bad honom att olja vårt köksgolv medan vi var borta, då det är lite krångligt att olja ett golv och ha småbarn i huset. Inga problem, det skulle vara avklarat medan vi var bortresta. Fem veckor senare kliver vi innanför dörren med all packning och tittar i i köket och upptäcker att hela golvet är blött. Det var ju det här vi ville slippa, att vara hemma i huset när golvet var nyoljat. Snabbt fördelade vi ut uppmaningarna till barnen att INTE gå in i köket. Vi håller oss undan ett tag men känner ändå att något inte riktigt stämmer. Försiktigt känner vi på det blöta golvet och upptäcker till vår stora fasa att golvet inte alls är blött. Det är hårt och på samma gång lite klibbigt! En tjock härdad hinna ligger ojämnt fördelat över hela köksgolvet som om man hade lackat det och spridit ut lacket med en gummiskrapa tagen direkt från duschen. Vad är det som har hänt här? Frågetecknen är många och stora. Samtidigt är tröttheten enorm och jag orkar (till min mans stora förvåning) inte ens hetsa upp mig över eländet. Gjort är gjort. Går det inte att fixa så kommer det att kosta en hel del pengar - och inte är det mina!! Dagen efter ringer vi upp "källargubben" och vi behöver inte upplysa honom om i vilket ärende vi ringer, han var mycket medveten om problemet.
Vid oljning av golv, Tips nr 1: fördela inte ut oljan över hela golvet och åk därifrån för att komma tillbaka nästa dag.
Tips nr 2: Golvolja härdar. Tips nr 3: Om du mot förmodan skulle ha gjort tvärt emot tips 1 och 2, använd en skrapa och handskrapa av all härdad golvolja över hela golvet och efterslipa för hand med sandpapper. Slipmaskiner fungerar ej! Börja därefter om på ruta ett och börja olja golvet igen.
Under samma semesterresa fick vi även barnens rum omgjorda med nya taper och att trägolvplankorna målades i en högblank svart färg. Här hade han lyckats riktigt bra och rummen blev riktigt bra med de svarta tuffa golven trots att "källargubben" varit mycket skeptiskt till mitt (hum.. mitt och min mans!!) val av färg. Tidigare hade vi målat vår furutrapp till övervåningen i en vit färg för att harmonisera med de dominerande ekparketterna både på över- och undervåningen. Då en barngrind har varit monterad mot denna trapp fattades det dock färg på några ställen där grindfästerna suttit. Detta lilla kompletteringsjobb skulle också vara åtgärdat när vi kom hem. Jajjamensan visst var det målat! Men hur tänkte han nu. Där grindfästena tidigare varit monterade hade nu svart färg målats, mot den övriga vita färgen som hela trappen bestod av. Det här säger en hel del om hur man tänker, eller rättare sagt inte tänker. Men det som framgår mest av denna historia är hur "källargubben" ser på mitt sätt att göra färgval och tokiga saker. Kan jag beställa att måla trägolven svarta så var det säkert så att det skulle vara svart färg även vid grindfästena!!
