Från lugnet i Klimpfjäll till "Number of the beast"
Ibland är livet fullt av kontraster, det är tvära kast från totalt lugn och harmoni till full fart med Iron Maiden på högsta volym. Just nu är jag mycket tacksam att jag under veckan fått vila upp mig i "Svartlien" (Klimpfjäll) några dagar och i och med det har ökat på den annars ständigt sinande dosen av tålamod som jag i skrivande stund känner att jag är i behov av.
Sonen har anmält sig och sina hårdrocksälskande kompisar att mima till Number of the beast på den årliga Mimfestivalen. Det känns som ett vinnnade koncept då "sångaren" och även ledaren i mimgänget ensam tagit hem vinsten de senaste två åren och självförtroendet är på topp. Förväntansfulla har nu de övriga gruppmedlemmarna antagit utmaningen och är laddade med tatueringar, plastgitarrer, bunkar, durkslag och sushipinnar (som trumpinnar!!). Man tager vad man haver! Repetitionerna pågår för fullt i vårt vardagsrum och jag har för säkerhetsskull räddat mina fina höga ljusstakar i fönstret, med risk om att någon häftig rockposé med plastgitarren sveper genom fönsterbrädan. Iron Maiden spelar på högsta volym från den lilla ansträngda CD-spelaren och jag känner mig ovanligt lugn och harmonisk trots det kaos som råder i huset. Kan det bero på att upplevelsen från barnkalaset sitter i fortfarande. Allt är ju relativt och man blir mer härdad. Det här är ju rena barnleken. Men jag skulle nog att gått på Bodypump och kommit hem till fikat istället....
Dagarna i Klimpfjäll kan jag leva på länge. Ingen skidåkning för mig men desto mer skoter. Det är lite märkligt, jag som inte ens skulle komma på att göra en handbromsvändning med bilen plötsligt kan få sådana horn i pannan när jag sitter på en skoter. Jag kommer på mig själv att jag skrattar högt och sitter med ett stort leende när det börjar krampa i "gas-tummen" och jag flyger fram över snön. Sista dagen hade vi blivit lite mer rutinerade och vågade med både fart och kurvor. På en lång raksträcka efter en avstängd bilväg växte hornen fram igen och jag hade en kompis på "bönpallen". Skotern framför kördes av Mr Klimpfjäll som började leka med skotern upp och ner på vallen vid sidan av vägen, eller var det en uppmuntran till mig att bli lite djärvare och hänga på? Hur skulle jag tolka det? Hursom helst så blev jag lockad!! Tankeläsaren som satt bakom min rygg ropade genom det ettriga motorljudet "Nej! Nej! Nej! Tänk inte tanken ens!!!" Istället hittade jag lite hopp som jag kunde överraska henne med! Tjohoo!!
Nu har Maiden tillfälligt tystnat och jag ska skynda mig att duka fram lite fika och hoppas på att "Maten tystar munnen" ett tag i alla fall!
Sonen har anmält sig och sina hårdrocksälskande kompisar att mima till Number of the beast på den årliga Mimfestivalen. Det känns som ett vinnnade koncept då "sångaren" och även ledaren i mimgänget ensam tagit hem vinsten de senaste två åren och självförtroendet är på topp. Förväntansfulla har nu de övriga gruppmedlemmarna antagit utmaningen och är laddade med tatueringar, plastgitarrer, bunkar, durkslag och sushipinnar (som trumpinnar!!). Man tager vad man haver! Repetitionerna pågår för fullt i vårt vardagsrum och jag har för säkerhetsskull räddat mina fina höga ljusstakar i fönstret, med risk om att någon häftig rockposé med plastgitarren sveper genom fönsterbrädan. Iron Maiden spelar på högsta volym från den lilla ansträngda CD-spelaren och jag känner mig ovanligt lugn och harmonisk trots det kaos som råder i huset. Kan det bero på att upplevelsen från barnkalaset sitter i fortfarande. Allt är ju relativt och man blir mer härdad. Det här är ju rena barnleken. Men jag skulle nog att gått på Bodypump och kommit hem till fikat istället....
Dagarna i Klimpfjäll kan jag leva på länge. Ingen skidåkning för mig men desto mer skoter. Det är lite märkligt, jag som inte ens skulle komma på att göra en handbromsvändning med bilen plötsligt kan få sådana horn i pannan när jag sitter på en skoter. Jag kommer på mig själv att jag skrattar högt och sitter med ett stort leende när det börjar krampa i "gas-tummen" och jag flyger fram över snön. Sista dagen hade vi blivit lite mer rutinerade och vågade med både fart och kurvor. På en lång raksträcka efter en avstängd bilväg växte hornen fram igen och jag hade en kompis på "bönpallen". Skotern framför kördes av Mr Klimpfjäll som började leka med skotern upp och ner på vallen vid sidan av vägen, eller var det en uppmuntran till mig att bli lite djärvare och hänga på? Hur skulle jag tolka det? Hursom helst så blev jag lockad!! Tankeläsaren som satt bakom min rygg ropade genom det ettriga motorljudet "Nej! Nej! Nej! Tänk inte tanken ens!!!" Istället hittade jag lite hopp som jag kunde överraska henne med! Tjohoo!!
Nu har Maiden tillfälligt tystnat och jag ska skynda mig att duka fram lite fika och hoppas på att "Maten tystar munnen" ett tag i alla fall!
Kommentarer
Trackback
