Som en billigare takbox....
Efter att jag för några år sedan beslutade att klippa håret kort (som jag trodde var det enklaste sättet att förändra mitt liv just då?!) har besöken hos min frisör blivit allt tätare och tätare, då det kräver mycket mer underhåll att sköta en kort frisyr. Men det tidigare "långhårstillägget" som alltid kom på notan har nu försvunnit och jag kan istället lägga dessa pengar på nya roliga, vårdande och helt oumbärliga, produkter för mitt hår!! För några månader sedan kom jag hem med en presentkartong med julutgåvan av ett känt hårvårdsmärke. Maken bara ruskade på huvudet när jag öppnade kartongen, som för övrigt var helt i skimrande cremefärg med dolt magnetlås. Inuti var kartongen klädd med sidenliknande tyg och där vilade två fina flaskor shampo och balsam. Tänk att dom vet vad vi tjejer vill ha! Lyx! Denna presentkartong hade en utsmyckning som även fick mig att tänka på att den skulle vara perekt som kista åt en avliden hamster!
En av mina vänner, som för övrigt fortfarande tillämpar "långhårstillägget" har en förmåga att försöka mörka för sin make vad det egentligen kostar att gå till frisören. Eller låt oss säga det på ett annat sätt, att han är lyckligt ovetande om kostnaden. För givetvis tillkommer inte bara långhårstillägget, färgen ska ju inte bara vara i en färg. Den ska ju penslas på i olika färger och lager, vilket i sin tur också ger ett extra tillägg. Och självklart ska hon även köpa ut just dom där hårvårdsprodukterna som är anpassat just för hennes hårtyp. Så slutnotan närmade sig 2000 kr (inte så långt i från i alla fall!). Samtidigt höll hennes make på att knorra lite om att han tyckte att de borde köpa en takbox när de skulle ut på vinterresa. Han hade hittat en lite billigare variant för 2 500 kr, men var lite osäker på om de skulle ut med dom pengarna just nu. Jag vet att hon var mycket snabb att slänga kvittot och låta honom leva lyckligt ovetande ett tag till.
Lycka är ..... ett par nya stövlar!
Varför blir vi tjejer så lyckliga över skor och stövlar... och väskor, och toppar, och klänningar och make-up bonusgåvor från Clinique? Det är som ett litet lyckorus och även om man inte kan använda dessa fina vårstövlar när det som idagsläget är -20 och massor av snö, så kan jag känna lycka bara över vetskapen att de står där så fint uppställda i garderoben och bara väntar på att få komma ut och lufta sig! Snabbt måste jag dela med mig till min kompis att jag gjort detta otroliga fynd. Ett MMS skickas och svaret låter inte vänta på sig "Precis vad du behöver! bruna är ju såååå användbara!" Jag tolkar dock en viss ironi i den sista delen, då vi haft diskussioner om att det är lite svårt att använda just bruna stövlar. Men vad gör väl det. Den dagen jag behöver ett par tjusiga bruna, högklackade stövlar då är det väldigt bra att de står där i garderoben och bara väntar på mig.
För ett tag sedan hade jag köpt ett par snygga svarta jeans och skulle givetvis visa upp dessa för maken direkt när jag kliver innanför dörren en fredagkväll. För att de ska komma till sin fulla rätt så måste jag ju även prova dem med mina svarta snygga stövlar. Tyvärr så blev det lite trångt i stövelskaftet, men skam den som ger sig. Efter lite trixande så lyckades jag ändå få igen dragkejdan. Jajjamensan! Här har vi kört fast i dragkedjan! Jag konstaterar snabbt att jag sitter fast i min stövel. Det går varken att dra upp eller ner, jag sitter helt fast. Maken kommer snabbt för att ingripa - helt utan framgång - jag är helt fast! Men erfaren stövelkund som man är, så har man ju varit med om när detta hänt för en kompis inne på en skobutik i Stockholm, Visserligen satt hon fast i 20 minuter och visserligen var jag ganska rädd när de började plocka fram en mattkniv bakom disken för att skära loss henne från stöveln. Jag inser snabbt att jag inte tänker låta min man ta fram en mattkniv och riskera att både stövel och mitt ben sönderskuret! Ärligt talat så vet jag inte just då vilket jag är mest rädd om!
Mycket rådigt så inser jag att om jag ska få proffesionell hjälp med detta så måste jag snabba på. Det är fredag kväll och butikerna stänger strax. Jag slänger mig in i bilen och åker in mot stan. Kvar står en något besviken man som kanske hade sett fram mot en natt med svarta skinnstövlar i sängen (!?) På väg in mot stan ringer jag min kompis (hon som jag brukar MMS:a bilder på nyinköpta fynd!). Jag berättar att jag har fastnat i en stövel. Hon skrattar och frågar hur de ser ut och vad de kostar. Jag försöker igen förmedla att jag har inte fastnat FÖR en stövel utan I en stövel. Tillslut har hon uppfattat läget och börja komma med råd och tips, då hon trots allt har viss erfarenhet från skobutik (inte endast som kund!). Väl inne i skobutiken plockar de vant fram MATTKNIVEN bakom disken och befriar mig från min stövel. Behöver jag tillägga att både stöveln och jag mår bra idag och numera kan även min make hantera mattkniven!
Tack Gode Gud, barnkalaset är över!
Nu är det ett år kvar tills nästa gång äldste sonen ska ha kalas. Det går en trend på hans skola att bjuda alla killar i klassen när det är dags för kalas. Då han även har kompisar som går i klassen ovanför så blev det totalt 17 killar på inbjudningslistan. Alternativet att vara hemma i bostaden gick bort direkt och jag är evigt tacksam för detta mycket kloka och förnuftiga beslut. Jag törs knappt tänka tanken på hur huset skulle ha sett ut nu efter att en orkan av sjövilda busar dragit fram.
Uppehållsrummet på skolan var bokat, bordet var uppdukat med massor av godsaker, godispåsarna var broderligt fyllda med exakt lika mycket godis, ballongerna uppblåsta och lekarna planerade in i mista detalj. Men vad händer? Totalt kaos! 17 barn (nästa alla i alla fall) blir helt hysteriska när de får syn på de ballonger som parvis är ihopsatta med ett snöre (för att användas i en lek!!). Det blir ett totalt ballongkrig och det är en ljudvolym som ingen människa kan få kontroll över. Så leken med att smälla varandras ballonger (som skulle vara fastbundna vid respektive ben) slutade med att så fort som möjligt få hål på alla ballonger så att det blev lite lugnare. Trots makens tröstlösa försök att överrösta killarna ljudvolym för att ge instruktioner till leken kände vi att vi bara måste ge efter. Jag tittar i panik på klockan. Det har gått 5 minuter av kalaset och redan är känslan så här! Det här kommer att bli långa 2 timmar!!! Och det kommer att bli en lång kväll för att sedan lyckas varva ner efter detta...
De lekar som vi planerat har ett stort problem framför sig. Hur förmedlar man till dessa killar att vi har lekar på gång, att vi vill förmedla något - vi vill ha ordet! Busvisslingar, rop och handklappning - ingen reaktion, Vi når inte fram! Jag känner att mitt hjärta börjar slå lite fortare och makens kinder blir rosiga och lite blanka. När t o m han börjar tappa fattningen är det allvarligt. Jag tar en sväng upp i kapprummet för att andas lite lugnare och få luft. Måste ha luft!
Till slut lyckas vi nå fram och förmedla någar lekar som lektes med blandad framgång. Min tanke går osökt till läraryrket och jag undrar hur det skulle kännas att vara klasslärare för detta gäng. Hur fort skulle det gå innan jag gick in i väggen och tog tjänstledigt 3 år? Som tur är kommer det aldrig att bli aktuellt i mitt fall, för jag har SJÄLVINSIKT!! Det skulle inte riktigt vara min grej. Väggen skulle komma så fort!
Så här sitter jag nu med ett stort glas vin i min hand en söndagkväll, allt för att varva ner efter den kraftfulla uppvarvningen som jag precis genomgått. Jag sittter också och planerar nästa års kalas. Ett litet kalas med några få och noga utvalda vänner. Då kan jag t o m våga öppna dörrarna till min egen boning. Tänka att man alltid ska gå den hårda vägen för att lära sig något. Man behöver inte följa strömmen och göra som alla andra.
Bakterieodling i badrummet?
Någonstans i mitt liv, för drygt fyra år sedan, kom en vändning. Livet snurrade på för fort och jag försökte hålla upp en nivå på alla krav och måsten i livet, som jag då trodde var krav och måsten. Där fick jag mig en riktig tankeställar och vad som är viktigt i livet. Är det mer viktigt att ha ett nystädat hem, eller att på sina få lediga helgdagar kunna sitta i soffan med ett glassigt magasin och dricka en latte? Är det viktigare att fönstren är putsade än att jag är ute och cyklar med mina barn? Svaret är ganska själklart nu, men det krävs en del träning. Träning att när man får oväntat besök inte behöva ursäkta sig för att man knappt ser ut genom de oputsade fönstren, att inte ursäkta sig för att barnens rum ser ut som två riktiga bombnedslag. Träning i att vara helt oberörd över att fönsterbrädorna har hemliga skrifter i dammet. Tyvärr så handlar det så mycket om eget välbefinnande, och jag är inte riktigt skapad att kunna ignorera alla högar som växer och katthår som yr. Men allt har ett pris, och ett välstädat hem har ett allt för högt pris idag - om det är jag som ska se till att det blir rent och fint!
En typsik middagsbjudning i mitt "tidigare" liv krävde så mycket planering innan. Det skulle vara städat och fixat, dukar skulle vara strukna och hemmet skulle kännas rent och fint. Efter flera års träning vill jag fortfarande att det ska kännas rent och fint - men det kanske räcker med att vispa runt med toalettborsten i toan och dansa runt med dammsugaren en sväng. Och vad gäller dukar så har jag köpt en mycket fin, trendig och framförallt en STRYKFRI duk!!
Jag och en kollega började prata om den här städångesten idag och vi kom fram till att det finns en mycket bra lösning på problemet. Att köpa sig fri! Totalstädning av hemmet en eller två gånger i månaden. Då kan jag fortfarande läsa mitt glassiga magasin och dricka min latte när jag är ledig och inte behöva tillbringa helgdagarna till att flyga runt med rengöringsmedel. Nåja, risken hade nog inte varit så stor ändå, men jag skulle kunna läsa mitt glassiga magasin och dricka min latte utan att ha dåligt samvete. Och jag slipper oroa mig för att de ska komma från något otäckt städprogram från TV och ta bakerieodlingar i mitt badrum!!
