Operation: Saving the Frogs!
Vad är det som har gjort att jag känner sådan empati för små ryggradslösa maskar? Visst måste även de små slemmiga maskarna ha känslor? Varför skulle de annars slingra sig så kraftigt när man trär dom på en fiskekrok? Det här är en av anledningarna till att jag aldrig, aldrig metar med mask. För min del blir det mete med deg eller en liten brödbit. Resultatet av metet blir inte lika lyckat då dessa små degbitar inte alls är så lockande för aborren att smaska i sig. Men jag är nog mer ute efter känslan att sitta där och titta på flötet när det guppar upp och ner i vattnet. För egentligen vill jag ju inte att någon fisk ska nappa, för då måste jag ta av den från kroken och därmed dräpa det lilla livet!! Nja, det skulle ju inte bli jag som mördade den lilla fisken, för jag skulle givetvis räcka över den till maken eller någon annan person i min omgivning som skulle vara behjälplig vid avlivningsögonblicket.
Min ovilja att vara delaktig i djurmord har till och med sträckt sig så långt att jag inte tillagar musslor längre, trots att jag älskar musslor. Givetvis äter jag musslor, bara jag slipper vara delaktig i själva mordet på dem. Tidigare var jag lyckligt ovetande om vad jag gjorde och köpte gladeligen färska musslor i nätkasse, för att sedan tillaga dem hemma med vitt vin och vitklök. Tills en dag.... när jag stod i fiskdisken och köpte färska musslor. Då upplyste kvinnan i fiskdisken att hon gjorde ett hål i plastpåsen så att musslorna kunde andas. Andas!!!! Vad menade hon!! Levde musslorna???? Skulle jag döda dem i vitvinssky och vitlök??? Aldrig i livet! Det var sista gången som jag inhandlade färska mussor. Numera beställer jag dem gladeligen på restaurang eller köper dem djupfrysta. Även om mussor inte har ögon så är jag övertygad om att de har känslor!!
Ännu idag, nästan 30 år senare i livet, mår jag uppriktigt dåligt över när jag med avsikt dödade ett djur. Även om det var ett barmhärtighetsmord så var det dock ett mord. Jag och en kompis skulle räfsa ihop hö som en slåttermaskin precis hade slagit. Vi gick där med våra räfsor och samlade ihop gräset. Plösligt låg den bara där. Grodan! Grodan som hade kommit i vägen för den stora vassa slåttermaskinen. Huga!! Det var bara att konstatera att Grodan inte mådde bra. Grodan skulle inte överleva. Frågan var bara om den skulle få plågas till döds ett tag till, eller om jag skulle hjälpa den att slippa plågas mer. Bläääää!! Jag valde det senare alternativet och gjorde processen kort med det enda redskap som jag hade till hands. En kratta. Usch och fy! Nu mår jag dåligt igen!
Att jag kom och tänka på den där Grodan i gräset var för att jag idag upptäckte en stor padda som satt utanför källardörren och hade hoppat nerför källartrappen utan att kunna ta sig upp igen. Lyckligtvis upptäckte jag den innan den var helt uttorkad, men den var ganska stel och orörlig. Snabbt måste jag komma till undsättning och flyttade över den till en skottkärra som jag fyllde med vatten. För att inte riskera att det fanns ytteligare grodor där nere i källartrappen som skulle bli dömda till "Källartrappsdöden" kände jag mig manad att rota runt bland alla grejor och löv som låg när nere. Jodå, där låg Lilla Grodan också. Något piggare än Pappa Padda. Men givetvis fick även Lilla Grodan friska upp sig lite i skottkärrebadet. Plötsligt tänker jag på mig själv och vilket bestyr jag har med två grodor i "Operation Saving the Frogs" och går på fullt allvar in för att rädda de små liven. För mig är det helt självklart, och jag känner mig mycket nöjd när de båda grodorna några minuter senare lyckas piggna till och ta sig ur det uppfriskande badet för att fortsätta sin färd i livet.
Men tyvärr är det inte alla liv som jag hyser samma varma känslor för..... då jag har en helt annan syn på små, äckliga, surrande, krypande INSEKTER!! Dessa behandlar jag ändå varmt, men kanske inte så kärvänligt. För jag använder min "insektsdräpare" (en elektrisk tennisracket) som jag effektivt grillar allt som kan liknas vid insekter. De grillas tills de glöder och luktar bränt. Och även här känner jag mig riktigt nöjd efteråt!!
En kiwi rullad i brännässlor!!
Inget Stockholmsbesök utan en god sushi/sashimi på Roppongi, så även denna gång. Efter en promenad i ett regnigt Stockholm en fredagkväll fick vi äntligen en utsökt sushi med några obligatorisk Kirin.
När man i vardagen alltid har något att fixa och pyssla med, samtidigt som grabbarna kallar på uppmärksamhet är det en sådan kontrast att bara få koppla av och ta det lugnt. Köpa med sig en bit god choklad och en tidning, för att sedan i lugn och ro sitta i en fin designfåtölj med utsikt från 7:e våningen på Clarion Sign Hotel. Man kan riktigt känna hur lugnet sköljer över kroppen och tillslut sitter man där som en liten säck potatis, nedsjunken och avslappnad.
Ett litet verktyg som alltid finns med i min packning vid hotellövernattning är en pincett. Det finns aldrig så bra speglar och förstoringsglas som i hotellbadrum. Så där kan jag bli stående i timmar och plocka små fjun. Till min fasa så känns hela jag luden!! Maken försöker lugna mig och säga att jag har persikohy, men jag insisterar på att jag mer liknar en strävhårig Kiwi!!
Lördagens väderprognos höll verkligen vad den lovade. Regn, regn och ännu mera regn! Men vad gör väl det? Inte ska det påverka vår weekend, det blir ju bara lite annorlunda aktiviteter än vad vi brukar göra. Alltså ingen långpromenad till Rosendals Trädgårdscafé på Djurgården med svällande fötter i sommarvärmen! Och inte heller någon läskande drink på en uteservering i Kungsträdgården. Men goda drinkar kan med fördel drickas inne på någon trendig bar också! Utan problem!
Dåligt väder = mycket shopping! Och nu råder Shoppingförbud på riktigt! I alla fall månaden ut, tills nya pengar trillar i på kontot och bara väntar på att få användas!
Efter en trevlig middag på Aquavit Grill & Raw Bar var maken nöjd med sin 300 grams biff och jag fick mina behov stillade med en 7-smakers fisk och skaldjursmeny med tillhörande Chablis. Kan det bli bättre? Alla nöjda! Dags att ta en liten kvällsprommis och känna på Stockholmnatten!
Väl tillbaka på hotellrummet känner jag att mina fötter börjar klia lite.... Lite och lite... det kändes som att jag hade fått 1000 myggbett på fötterna och började panikklia. När inte det hjälpte så var jag tvungen att ställa mig i duschen för att svalka fötterna. Tänkte inte så mycket mer på det utan gick sedan till sängs för att fortsätta att gnugga fötterna mot varandra i sömnen. På morgonen när jag vaknade började jag inse att något var fel. Mycket fel! Fötterna hade svällt upp och var röda. Tårna liknade mest prinskorvar och jag hade fått utslag på låren. Ansiktet började se lite mystiskt ut, som att jag hade ätit 800 gr choklad på en kväll! (det händer inte så ofta, jag lovar!!) Det som låg närmast till hands var att jag hade fått en allergisk reaktion, men jag har ju aldrig i mitt "snart 40-åriga" liv aldrig någonsin reagerat och visat upp någon form av allergi. Men jag åt ju de sista doserna av mitt penicillin som jag fick mot bihåleinflammation veckan innan. Det måste vara det som löste ut reaktionen. Så klokt nog tog jag inte mitt penicillin denna morgon utan ville invänta att jag fick kontakt med läkaren. En liten snabb hotellfrukost och därefter en mycket snabb packning av tillhörigheterna begav vi oss mot makens bror för att hämta upp grabbarna. Hemresan började... den skulle bli lång och den skulle innebära en hel del klåda!! Väl efter Uppsala fick jag kontakt med min läkare som i sin tur övertalade mig att uppsöka närmaste akutmottagning, vilket fick bli akuten i Gävle. Då fötterna var uppsvällda hade jag tydligen en allvarligare reaktion än vad jag trott. Skulle det även innebära problem med att andas? Synd att chansa och sitta i en bil när det börjar bli tätt i luftstrupen. Inne på aktuen uppmärksammade jag att hela kroppen var täckt av utslag. Även ansiktet hade fått sin beskärda del! Snyggt! Från näsan och ner till hakan var jag full av utslag. Hela bröstkorgen, nacken och ryggen var också tjock som en sämre heltäckningsmatta. Och hela jag kliade!! Men hela tiden repeterade jag som ett mantra inombords, "inte klia i ansiktet" "vad jag än gör, inte klia i ansiktet". 3 timmar senare blir jag utsläppt från akuten och får fortsätta resan hemåt. Utslagens framfart har stannat av men det kommer att dröja ett antal dagar innan jag återfår min normala hudfärg igen och förhoppningsvis slipper klådan. Men det gäller att tänka positivt. För om jag nu skulle råka ut för en överkänslighet så var det ju bra att pencillinet redan fått bort bihåleinflammationen och att reaktionen inte kom i lördags när vi hade vår heldag i Stockholm!
När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig och yngre!!
... en bok av Gunilla Bergensten, som jag fick i present av min kära kompis när jag nu gått in på de 365 sista dagarna som 39 åring! Titeln kändes ganska passande och jag är ivrig att sätta igång att läsa denna berättelse om hur man skoningslöst, från att vara "30-någonting", passerar över till andra sidan 40!
Samtidigt hittade jag en annan bok med den lockande titeln: "Konsten att vara snäll". Känner att jag behöver träna lite...
